Höst

Det känns lite ovant med kylan men det kan vara väldigt härligt att cykla på hösten. Gula löv som virvlar i luften, vackra färger och härlig doft. Vi tog en sväng kring östra mälaren i söndags och såg då detta vackra lärkträd i höstskrud.

Hemma igen

Hemresan var ännu en utmaning. Taxi, Flyg, taxi, hotell i London, taxi, tåg, tunnelbana (2 byten), tåg, taxi och slutligen bil med en övernattning i Bremen. Men det flöt på bra så vi och cyklarna kom hela hem. Vi kommer att skriva en längre reseberättelse såsmåningom men det dröjer lite eftersom vi för tillfället är utan dator. Vi tackar för all fantastisk support som vi fått på bloggen och via mail!

Mycket poliser i Brindisi

Här är finansinspektionen ute och jagar fula fiskar.

Siffror för cb!

Sträcka 2647 km, 22381 höjdmeter. Bilden visar slutet på via appia.

Cykelpackning

Ett minst lika stort äventyr är cykelpackning. Vi har varit runt på alla cykelbutiker, hyrt bil, varit på järnvaruhandlare, ägnat timmar åt packning, Lånat specialnycklar av hotellägarens kompis, gråtit över kärvande små skruvar. Uppfunnit lastupptagande bryggor i packningen och nu kvarstår den tuffaste prövningen av dem alla ångesten inför resan. kommer Cyklarna att överleva?

Brindisi!

När vi lämnade hotellet på morgonen skällde hundarna i grannhusen som galningar. Tyvärr fanns där även en lös hund som satte skräcken i oss. Vi försökte se lugna ut och förmanade bestämt hunden att sluta jaga oss och som tur var lydde den. Den sista sträckan var vackrare än den föregående. Det var inte lika mycket sopor längre och det var lite småkulligt igen. Vägen kantades av olivträd och stora exklusiva gangsterpalats. När vi närmade oss Alberobello, där vi skulle stämpla för näst sista gången, så såg vi små underliga stenhyddor (Trulli). De första vi såg var små och gamla och de låg i anslutning till stenmurarna kring odlingarna. Senare såg vi även nyare hyddor som verkade användas som bostadshus, caféer och hotell. Vi försökte stämpla på ett café i Alberobello, men återigen blev vi vägrade med hänvisning till att chefen inte var på plats. Vi började misstänka att de var rädda för att vi var maffian och att de riskerade utpressning om de stämplade. I en närliggande affär var emellertid chefen närvarande och stämplade våra kort. Vid lunchtid närmade vi oss Brindisi med blandade känslor. Det kändes både fantastiskt att snart ha uppfyllt årets stora mål men samtidigt sorgligt att äventyret snart var till ända. I Brindisi stämplade vi på järnvägsstationen. Även där krävdes det viss övertalningsförmåga. Vi hänvisade till att vi följt järnvägen och att vi väldigt gärna ville stämpla på stationen. Till slut gav hon efter och stämplade men hon vägrade sätta sin signatur. Efter ytterligare en stunds bedjande fick vi en signatur också, fast om den var hennes riktiga vet vi ju förstås inte… Nu ska vi ut och fira!

Över fälten

Vi lämnade Termoli via ett industriområde och kom sedan ut på en riktigt vacker landsbygd igen med krokig väg och små kullar. Precis före frukost fick Åsa punka. På grund av regn, lågt blodsocker och en portion otur så råkade vi få hål på den nya slangen när vi krängde på däcket. Efter 5 minuter var det därför dags att byta slang igen. Landskapet var för ovanlighetens skull väldigt platt. Vi körde förbi stora odlingsfält, med oliv- och vinodlingar. Utmed vägarna låg uttjänta toalettstolar och stora högar med glas- och plastflaskor och diverse andra sopor. Helt obegripligt för oss, men när vi kom hem och hörde talas om sopskandalerna i Neapel klarnade bilden. Vägbeskrivningen för denna del av turen var inte helt otvetydig. Det fanns flera vägar att välja mellan, och i något läge valde vi uppenbart fel väg, för det visade sig att den slutade i en rasad bro. När vi vände tillbaka för att ta en annan väg upptäckte vi vilken fin medvind vi haft. Vi chansade på en annan väg, men den slutade i en åker och vi fick vända igen. Till slut kom vi fram till Foggia där vi stämplade och åt härliga Foccacia al pommodore till lunch. Framåt eftermiddagen kom vi ut till havet igen. Här låg städerna som ett pärlband och det blev ideliga stopp för rödljus. Lunch två intogs på en bar i Bisceglie. Vi parkerade cyklarna inom synhåll och låste med det lilla lätta virelåset som vi hade som snabblås. Under tiden vi åt diskuterade var vi skulle boka hotell för natten. Barägaren och en envis bargäst ville enträget hjälpa oss. De avrådde starkt från att övernatta i Bitono, som vi tänkt eftersom det var så mycket kriminalitet där. När Åsa hade bokat ett rum i Sannicandro di Bari och vi var färdiga för avfärd kom det in ett större gäng till baren. En till synes charmerande herre började fråga ut oss om var vi kom ifrån och vart vi var på väg. Men vi var inte så lättlurade, utan vi såg att bakom gänget så stod det en kille och kollade intresserat på cyklarna. Henrik gick raskt ut till cyklarna, Åsa betalade notan och vi lämnade snabbt gangstrarna. Hotellet visade sig ligga på vissjan och låg bakom murar med en automatport. Det kändes ju tryggt, men det är oroande att det behövs. Hotellet hade ingen restaurang och eftersom vi inte hade lust att ge oss ut i mörkret igen för att hitta mat så började vi vänja oss vid tanken på att lägga oss med tomma magar när den charmerande hotellreceptionisten erbjöd oss att ringa efter pizza. Brilljant! När vi hade duschat och tvättat kom pizzan till hotellrummet.

Vägarna i södra italien.

Vägarna i södra italien har inte charmat oss. Vägkanterna längs de små vägarna är kantade av skräp och rester av små bränder. Taktiken verkar vara kör ut på godtycklig småväg, kasta soporna och tutta på. Skall precis stämpla i foggia. Två punkor och en felkörning.

Ösregn

Nattportieren sov som en stock när vi lämnade. Vi klarade dock att på egen hand att öppna grindarna till garaget så att vi fick ut cyklarna och kom iväg i ösregnet. Dimman var tjock som ärtsoppa och det hällregnade - två väderfenomen som vi som vi inte trodde kunde existera samtidigt. Vid flera tillfällen undrade vi om det var en bil bakom, men det var bara vattnet som porlade så högljutt. Det skvalade öronbedövande, det var mörkt, vi hade regn på glasögonen, vi frös och vi cyklade utför en serpentin så långsamt att det nästan var svårt att hålla balansen. Vi stannade därför och åt frukost i Villa Vomano på en bar redan innan gryningen. Henrik såg ett TV-inslag med bilder från översvämningen och en allvarlig uniformerad general höll i väderprognosen. Det verkade inte vara ett gott tecken. Nattens åska och morgonens regn spolade ut burkar, flaskor, stora stenar och annat bråte på vägarna. Vid något tillfälle var strömmen av vatten så kraftig att 5 cm stora stenar rasslande följde med strömmen över vägen. Ganska snart efter frukost kom vi ut till havet igen. Brunnarna i städerna hann inte med att svälja vattnet. På sina ställen stod vattnet så högt att det gick över naven och man doppade fötterna för varje tramptag. Efter ett tag sprack det upp igen och det blev riktigt varmt när solen värmde. Ganska snart vände vi inåt landet igen för att stämpla i Guardiagrele, en ringmursstad på en höjd. Här hade vi även planerat att äta lunch, men det visade sig vara söndagsstängt överallt. Vi hittade i alla fall en butik där man höll på att inventera (eller någon liknande syssla) där de kunde stämpla. Vi cyklade hungriga vidare. Alla byar vi passerade var tvärstängda. När vi kom fram till St Lucia tänkte Åsa att en sång kanske kunde blidka helgonet så att en restaurang öppnar sig. Döm om vår förvåning när vi hittade en öppen restaurang. Vi beställde en dubbel spagetti och rödvin av den förstående kyparen och kände oss lyckliga! En av bargästerna ville gärna prata cykel men pratade bara italienska. Han inspekterade intresserat våra cyklar och fick se våra stämpelkort. På eftermiddagen drabbades vi av vägomläggningar. Det fanns en skylt som sa att vägen som vi skulle ta var avstängd. Vi såg en kvinna med hund som gick utmed den avstängda vägen och frågade henne om det gick att ta sig fram med cykel och hon sa att det gick men att vi skulle vara försiktiga. Vi körde lugnt och så småningom förstod vi varför vägen var avstängd. Halva vägbanan var bortspolad på stora delar av sträckan. Det var dock inga problem för oss att kryssa fram säkert mellan hålorna. När vi passerat det första avspärrade område blev det genast dags för ett till. Men här hade de rekommenderat en kommunal väg som gick parallellt som alternativ. Vi valde därför den alternativa vägen. Det var antagligen inte rätt beslut. Fördelen med att hålla sig på hyfsat stora vägar i bergstrakter är att dessa vägar är byggda för att man ska kunna ta sig fram med lastbil. Det finns därför inga längre lutningar över 10 %. Kommunalvägen var inte anpassad för lastbilar… Vi tog oss försiktigt nedför en 20% backe där halva åkern låg på vägbanan. Lunch två intogs i Casalbordino på en takad uteservering i ösregnet. Nu började vi bli lite extra mycket på vår vakt eftersom vi upplevde att vi närmade oss gangstertrakter. I skymningen var vi åter vid kusten igen. Det var en härlig utsikt när vi anslöt till kusten på en höjd. Vi hade föreställt oss att vi skulle följa en turistväg kantad av lyxhotell utmed havet men det visade sig vara den minst charmiga vägsträckan på hela turen. Det var en landsväg utan kantande byggnader och den liknade mest en motorväg med planskiljda korsningar. Det var lagligt att cykla där men det var inte roligt. Skyltningen var inte helt begriplig och vid två tillfällen fick vi vända då vi insåg att vi var på väg mot en närliggande motorväg. Hotellet som vi bokat i Termoli visade sig ligga utmed en annan av dessa motorvägsliknande landsvägar. Restaurangen på hotellet var stängd eftersom det var söndag men receptionisten bredde oss varsin smörgås när vi bad snällt.

Regn i Teramo

Lätt regn på eftermiddagen och nu åskar det. Som synes på bilden så är asfalten i Italien inte alltid perfekt.

Havet!

Som framgår av bilden så är vår följeslagare lite bortglömd men han har vart vid var sida hela tiden, till och med över passet.

Vi kom till havet i gryningen och åt frukost i Ancona där vi också stämplade. Ut ur Ancona var lite klurigt. Det som på kartan såg ut som vägar visade sig vara trappor. Vi körde på och hittade till slut en väg som slingrade sig upp för höjden. Det var en härlig utsikt över havet efter Ancona. Pinsamt nog hade vi problem med att komma ifatt en löpare efter Ancona. Jösses vad stark han var! Efter dessa höjder var det dags att slicka kusten ett tag. Eftersom det var lördag mötte vi jättemånga cyklister av alla nationaliteter. Troligen är trakterna kring Ancona ett centrum för cykelresor (och löparresor?). Vi lämnade så småningom kusten för den gulliga staden Fermo, där vi stämplade på en lokal bar. En extra charmig sida av denna bar var att de inte serverade smörgåsar utan hänvisade till närliggande mataffär där man fick komponera sin smörgås i charken och betala per gram ost och skinka. Det snirkliga landskapet fortsatte och framåt eftermiddagen kom regnet tillbaka. Henrik klagade över dåligt justerade växlar och vi förstod att det betydde att viren var på väg att gå av. I valet mellan att försöka justera växlarna tills den gick av eller att byta vire direkt så bytte vi direkt, trots regnet. Vi har alltför dåliga erfarenheter av att justera tills den går av. Ju längre dagen gick desto sämre väder. Framåt kvällen blev det störtregn när vi slingrade oss ner till Teramo. Väl framme vid hotellet hade Åsa ett sjå med att försöka förklara att vi ville förvara cyklarna säkert över natten och komma åt dem redan klockan 5 på morgonen. Med hjälp av teckenspråk och de flesta eurpeiska språken lyckades Åsa få en beskrivning av hur man öppnade garaget. Hotellpersonalen verkade dock väldigt road av att vi skulle lämna vid 5-tiden. När vi checkat in rusade vi genom åskregnet till den närliggande baren och höll tillgodo med den middag de erbjöd. Tyvärr råkade det vara en ungdomsbar med vare sig avancerad meny eller rutinerad personal.

100 mil kvar!

Utsikt från San Marino.

Gårdagens erfarenheter av trafiken i Bologna fick oss att starta redan vid 5-tiden och det var nog ganska klokt för det var många rödljus ut från staden. Vi följde en spikrak och platt väg mot kusten, och nu började vi förstå vad man menar med Po-slätten. Vi var relativt uttråkade under morgonen men vid 10-tiden vek vi av söderut och skymtade så småningom San Marino, trodde vi... Det skulle visa sig bli gott om toppar med städer ovanpå och den vi först såg var bara en ”grannby”. Det blev en härlig klättring upp på till San Marino i sommarvärmen. Snopet nog så kom vi inte ända upp till toppen (eftersom vi inte var inne på terrängcykling) men vi fick ändå en härlig vy över granntopparna. Landskapet var en som hämtat ur en sagobok med små gulliga städer på små söta bergstoppar.Om vi känt oss snuvade på bergsbestigning under förmiddagen, så fick vi så vi teg under eftermiddagen. Åsa började tvivla på om loppet ens var genomförbart när vi ideligen åkt upp och ner hela eftermiddagen. Det var inte som i Frankrike att det man kämpar på i nerförsbackarna har man igen uppför, för nu var det snirkligt och längre backar. Varje meter uppför var en kamp. När man hela tiden snirklar fram är det svårt att känna någon riktig orientering för vädersträcken. Det var även i dessa trakter som GPS’en började tvivla på sig själv. Vi gissar att man inte rapporterat kartorna så noga i Italien. På det stora hela fungerade det bra, men relativt andra platser, där man kan säga redan efter 5 meter om man är på rätt eller fel väg så var detta klart lurigare. Till viss del berodde det säkert också på serpentinerna att det var svårare för GPS’en att tala om var vi var. Under dagen passerade vi ett antal gulliga gamla städer med ringmur och vi blev klart förtjusta när vi insåg att hotellet som vi bokat för natten var beläget i ringmuren till den medeltida staden Corinaldo. Middagen intogs i hotellets gamla vackra källarvalv. Kyparen insisiterade på att vi skulle beställa en stor karaff vin och vi sade inte emot honom. Vi hade en härlig lokal middag!

Geografifråga

Alla broar vi kör över ser ut så här. Varför frågar vän av ordning. Är det torrår i år eller har italien regnperioder?

Trötta i bologna!

Det var en riktigt varm morgon. Vi passerade de exklusiva spa-orterna Salsomaggiore Terme och Tabiano Bagni med vackra hus och dyra bilar på gatorna. Vi körde i ett vackert vinodlardistrikt och vi förstod att detta var en rikare del av landet. Skällande hundar är man ju van vid som cyklist. Oftast skrattar man dock bara åt den dumma jycken som ivrigt springer och skäller på andra sidan staketet, så även denna dag. Ett två meter högt Gunnebostängsel skiljde oss från två ystra Golden Retrievers, men sedan blev det plötsligt allvar. Stängslet tog slut och hundarna som väckt jaktinstinkten gick nu till attack. Åsa ropade ”Nej!” och vinglade till när första hunden tog ett språng över diket men just i rättan tid kom en mötande lastbil och såg situationen och tutade. Detta hävde mirakulöst hundarnas trans och de lommade tillbaka hem. Efter denna nervpirrande förmiddag blev det smörgås med Parmaskinka till lunch i Parma. Eftermiddagen var inte lika vacker. Vi körde på raka och hårt trafikerade vägar från Parma till Bologna. Bologna visade sig vara en riktigt stor stad. Det tog evigheter innan vi var inne i staden. Det var riktigt svårt att få en stämpel i Bologna. Först kunde vi inte hitta något ställe som var öppet (eftersom vi inte ville köra in i centrum, som verkade vara en labyrint) och när vi till slut hittade en öppen mack så vägrade killen som jobbade där att stämpla. Han var duktig på engelska och förstod vad vi sa, men han svarade att hans chef inte var där och att han inte hade befogenhet att stämpla. Arga fortsatte vi leta efter ett annat öppet ställe och hittade till slut en kebabbar. Även här var den anställde väldigt tveksam men efter enträget vädjande la han stämpelkorten på dem smutsiga skärbrädan och stämplade. Bologna var den enda stad där vi inte förbokat hotell under eftermiddagen. Det visade sig vara ett dumt beslut. Vi ringde runt till 20 olika hotell innan vi slutligen fick tag i ett sunkigt rum med dusch i korridoren. Vilken kontrast mot gårdagen! Det var något evenemang med fyrverkerier och TV-utsändning i Bologna denna dag så det var väl antagligen förklaringen till problemen att hitta ett rum. När vi körde de avgasstinkande och bullriga vägarna mot Bologna så såg vi fram emot att komma fram och få oss en härlig pastamiddag, detta visade sig bli ersatt av korv och pommes på en fantasilös förortskrog.

Halvvägs

Lunch i Parma. Det har varit en backig förmiddag på Po-slätten. Väldigt vackert landskap med vinodlingar.

Tortona

Henriks hjul blev återigen skevt på förmiddagen och vi började spana efter en cykelaffär. Vi hade maxtur och hittade en affär i Corneliano d’Alba. Det visade sig att både fälgen och navet var trasiga. Om detta var orsak eller verkan vet vi inte. Meken hade ett begagnat hjul som han sålde till oss för en struntsumma mot ett löfte om ett vykort från Brindisi. Cyklarna fick sig också nya bromsklossar och en allmän översyn. I Tortona åt vi dagens andra lunch och ringde och bokade ett hotell i Tavernago som vi tyckte låg på lagom avstånd. Det skulle dock visa sig vara långsammare väg än vi föreställt oss. Det var en kurvig och backig väg som gick förbi små ålderdomliga byar. Vi mötte ett lass med nyskördade druvor där tramperskan själv satt på flaket. Vi började undra om vi skulle hinna fram före midnatt men lagom till mörkrets inbrott hade vi nått höjdpunkten och då gick det undan. Hotellet var en större herrgård och det var riktigt exklusiva bilar på parkeringen. Priset för rummet var det dubbla mot vad vi hade uppfattat när vi bokade, men det var det värt, kanske… Hur som helst var det inte läge att leta efter ett annat ställe eftersom det var långt till nästa hotell. Vi fick en vacker svit i två plan med en lyxig helkroppsdusch. Receptionisten försäkrade oss om att vi fick äta i cykelkläder i den vackra matsalen med linnedukar. Vi åt lokala specialiteter och till det ett underbart skummande rött vin.

Mont Cenis

Dagen började med en lång, flack backe upp till 1000 meter. Det var fantastiskt vacker natur. Vi körde i en dalgång mellan snöklädda toppar. I dalgången hade de lyckats klämma in två landsvägar, en motorväg och en järnväg. Efter Modane tvingade ett vägbygge oss att åka på norra sidan om dalgången istället för, som vägbeskrivningen angav, på södra sidan. Det gav oss sannolikt flera hundra extra höjdmetrar eftersom den alternativa vägen var avsevärt mer kuperad, men som vägarbetaren sa ”mycket roligare väg att cykla”. Att det var en rolig väg att cykla hade han absolut rätt i, det var fantastiskt vackert, fast just denna dag kändes det inte helt rätt med några extra höjder eftersom vi redan var ordentligt nervösa inför Col de Mont Cenis. Klättringen påverkade Henriks hjul negativt igen. Det blev till att ta en paus och spänna ekrar igen. Trakterna kring Lanslebourg föreföll säsongsstängda men vi lyckades i alla fall få lunch i innan passet. Passet, som vi varit nervösa för hela resan, gick mycket lättare än förväntat. Det var sex långa kurvor med c:a 7 % lutning upp till passet. Det var varmt under uppvägen och även på toppen. Vi stämplade på första bästa café, men det visade sig finnas flera caféer på toppen. Dammen på toppen var fantastiskt klarblå mot den klara himmelen. Det var fascinerande att se den gamla järnvägen på toppen. De var ett valvtak över spåret, troligen för att göra järnvägen mindre känslig för väder och vind. Nervägen började läskigt brant med några riktigt skarpa hårnålskurvor, men sedan blev det lite snällare kurvor. Så snart det bar utför blev det kallt. Skuggsidan bjöd inte på mer än 14 ˚C och det blev en kall väg nerför de snirkliga vägarna. Det var c:a 3 mil utför vilket var klart ansträngande för ryggen och händerna. Vi stannade flera gånger och kollade att fälgarna inte var för varma. Det märktes direkt på de ruffiga husen att vi var i Italien. Även en gångtrafikant som gick över gatan, gestikulerades mot en bilist utan koll på övriga trafiken indikerade Italien. Från Susa var det lättcyklat, platt och medvind så vi kom fram till hotellet i Angliana tidigare än beräknat. ”Natthärbärget" för cyklarna var dock lite problematiskt första natten i Italien. Efter mycket vädjande med hjälp av kroppsspråk och stapplande italienska fick vi ha dem på rummet.

Försmak av Alperna

Visa av erfarenhet tog vi på oss ordentligt med kläder på morgonen. Men vi märkte genast att det var för mycket, denna morgon var mycket varmare. Så fort vi kom ut från stadens ljus blev det också uppenbart för oss att Henrik behövde byta glödlampa. Vi passade samtidigt på att ta av oss en del kläder men fick ändå stanna igen för att ta av oss mer. Det var mycket varmare denna morgon. Det blev ännu en härlig dag, fast nu med stenhård motvind som gjorde att vi inte kunde hålla hög fart ens på platten. Efter lunch var det dags för turens första pass, Col de la Lebe, 908 möh. Uppe på toppen börjar Henriks hjulproblem. Hjulet är skevt och vi är hungriga. Vi försöker justera hjulet men är möjligen lite för otåliga till en början. Till slut har vi ett hyfsat runt hjul och kan rulla ner till byn. Det finns en cykelaffär men den har tyvärr stängt. Vi fortsätter efter att ha införskaffat lämplig solskyddsfaktor från den förvånade apotekaren som fick leta längst inne i lagret. Vi har nu kommit in i alpmiljö. Den vackraste platsen på turen blir Aix-les-Bains där bergen går ner i sjön. Vi äter en macka i Aix och fortsätter sedan till ett hotell vi hittat i Montméilan. Hotell Georges visar sig vara ett riktigt familjehotell. Herr och fru George lagade enkel mat till oss (typ värma pizza i mikron) och diskuterade väderprognosen för morgondagen som visade sig vara mycket god.

Position

Glömde visst berätta var vi är... Vi sitter nu vid middagsbordet i Louhans.

Sol!

Det var en väldigt kall morgon med dimma. Det rullande landskapet fortsatte. Vi körde i en dalgång så det dröjde innan solen nådde oss. Henrik lovade 10 grader klockan 10 och det höll faktiskt. Det blev en solig och härlig dag. Vi åkte igenom Chablis och Bourgogne, men det var oväntat få vinodlingar. Betor verkar löna sig bättre… Vi passerade många blomsterarrangemang och statyer föreställande cyklar så här gick troligen Tour de France i somras. Vi stämplade i Semur-en-Auxois som var en vacker stad på en kullle. Det var ett äventyr att köra in i staden i kraftig uppförsbacke på kullersten med mycket biltrafik. När vi skulle bege oss efter lunchen upptäckte Åsa en spricka i GPS-fästet och vi vågade inte använda det. Som tur var kunde Henrik placera den i kartfodralet på styrväskan. Fördelen med att Henrik blev tvungen att ta över GPS’en var att han därmed lärde sig hantera och uppskatta detta fantastiska hjälpmedel. Nackdelen var att den inte låg stilla i kartfodralet. Resten av dagen blev en beskrivning av vad man kunde se på GPS’en, typ ”vi kör parellellt med Canal de Bourgogne”. Vår första långa klättring var strax innan Beaune. Den efterföljdes av en härligt lång nedförsbacke. Vi tog lunch två i Beaune. Det var en jättevacker men turistisk stad. Vi hittade ett bord på en restaurang i solen vid ett torg. Förutom oss var alla välklädda och hade all tid i världen. Det tog lite väl lång tid att få in maten, trots att vi bad om det snabbaste de hade. Vi fick natthärberge i Louhans och avslutade dagen med en härlig middag på hotell­restaurangen.

Genom Paris

Även dag två började med uppehåll de första minuterarna. Sedan kom regnet och vi trodde att det skulle bli ytterligare en dag med heldagsregn. Vi följde i princip en och samma väg hela vägen in till Paris. Färden började med ett gigantiskt ”kungens kurva”. Vi åkte förbi byggvaruhus och stormarknader i flera timmar. Därefter kom vi till ganska trevliga lägenhetskvarter och till slut var vi inne i Paris. En fördel med att starta tidigt var att vi hade grönt i de flesta rödljus under morgonen. Men när vi kom in i staden fick vi stanna ideligen. De blev ruggigt kallt om de blöta händerna när vi inte kunde hålla ångan uppe. Vi tog en frukost på McDo och sedan blev det mirakulöst nog uppehåll. Det gick lättare än väntat att köra genom Paris. Delvis beroende på taktiken att köra på en lördag, men också för att de hade exemplariska cykelvägar. I utkanten av Paris var bussfilen även cykelfil och i absoluta centrum fanns blåmålade cykelvägar med färre rödljus än i på bilvägen. Vi stämplade på Gare d’Austerlitz vid 9-tiden. En fantastisk grej med Paris, för en cyklist, är att de ständigt sopar gatorna. Man känner sig verkligen trygg från glas, t.o.m. på cykelvägarna. Ut från Paris följde vi Seine på cykelväg till en början och därefter bilväg. Den södra förort som vi passerade såg ut att vara en lugn villaförort. Vi var inte ute ur staden förrän tidig eftermiddag. Åsa fick en glaspunka på eftermiddagen, men vad gör det när det är soligt? Landskapet var sedan väldigt ”Bretagniskt” d.v.s. rullande kullar, upp och ner hela tiden. Om man tar i ordentligt utför så kommer man nästan upp för backen på ren rörelseenergi. Åsa kände sig lite förkyld så vi gjorde kväll redan i Joigny. Vi valde en vitlöks­innehållande middag på hotellets gourmetrestaurang (lite väl små portioner för cyklister…) och somnade tidigt.

C'est partie!

Regnet började några minuter efter start och höll i sig hela dagen. Turen började med en vacker sträcka utmed havet. På dagen kan det var sol bakom regnmoln här var det måne bakom regnmoln. Det var en underbar måne, sköna vindar och vi såg blinkande fyrar och upplysta båtar på havet. Vi passerade fyrarna ”Nez Blanc” och ”Nez Gris” som låg på höjder och det var härliga kurviga och härligt branta backar däromkring. I en av kullarna hördes ett oroande muller. Om det var en flock med kor under anfall eller en ensilageboll som kommit i rullning får vi aldrig veta för det var för mörkt att se vad som hände. Boulogne sur Mer var vår första kontroll, sur mer betyder vid havet och ja det var en klassisk turistort. Vi stämplade på ett hotell och sedan fortsatte vi inåt landet. Det började med en ordentlig backe upp till Mont Lambert därefter blev det rejält utför. Inåt landet följde vi en massa pittoreska småvägar. Det var ingen tvekan om att vi var på turistvägar. Små smala vägar med ideliga skyltar som liktydigt uppmanade engelsmännen om att det var högertrafik som gällde som de uppmanade att svänga nästa höger (engelsmännen är svaga för ordvitsar). Vi följde en å förbi massa pittoreska samhällen med välskötta blomlådor. Sträckan var underbar även om det hällde ner hela vägen. Åsa fick en punka på eftermiddagen men hur vi än ansträngde oss i hällregnet så kunde vi inte hitta orsaken. Vi satte på däcket igen och givetvis blev det punka igen. Eftersom vi inte hittade orsaken nu heller, och vi kyldes snabbt i hällregnet bytte vi både däck och slang. Det var svårt att hitta ett hotell utmed rutten men hotell kändes angeläget eftersom det regnade rejält så vi tog en avstickare till Pontoise som var en gammal vacker stad med ringmur. Staden låg på en kulle vilket gjorde att det var olika nivåer i staden och det var inte helt lätt att hitta till hotellet. När vi checkat in på hotellet upptäckte vi att ena sidoväskan var fylld med vatten. Sannolikt hade den hamnat i en bäck när vi lagade punkan. Halva vår packning fick hängas på tork över natten. Som tur var hade kartorna klarat sig bra.

Calais

Nu har vi kommit fram till turens startpunkt. Färden hit har gått bra. Nu är det 14 grader och hällregn. Vi hoppas på sol och medvind imorgon.

CB-kontroller

I följande orter ska vi stämpla för att bevisa att vi följer rätt väg:
Kontroll, avstånd från start
Calais 0 km
Boulogne sur mer 42 km
Creycy en Ponthieu 114 km
Beauvais 217 km
Paris 307 km
Joigny 459,5 km
Semur-en-Auxois 572 km
Louhans 707 km
Izenore 790 km
Chambery 890 km
Col du MT. Cenis 1026 km (2083 möh)
Carmagnola 1133 km
Tortona 1255 km
Castell’Arquato 1375 km
Sassuolu 1494 km
Bologna 1552 km
San Marino 1673 km (749 möh)
Ancona 1818 km
Fermo 1891 km
Teramo 1978 km
Guardiagrelle 2093 km
Foggia 2288 km
Alberobello 2466 km
Brindisi 2620 km

En karta över rutten publicerades i februari, kolla arkivet.

Historien om Calais-Brindisi “The Indian Mail Route”

För länge sen transporterades all post mellan Indiska kolonin och Storbritannien via järnväg genom Europa. Rutten följer mer eller mindre denna järnväg. Fransmannen Jean Rey skapade Raid Calais Brindisi 1953. Som pojke var han fascinerad av tåget ”La Malla des Indes”, ett tåg som transporterade brittiska diplomatpostsäckar. Han åkte bredvid järnvägen på 223 timmar 1953. En annan fransman, Serge Veau cyklade samma bana flera år senare tillsammans med sin fru, en gång på tandem och en gång på solo. Ingen vet hur många har åkt Raid Calais-Brindisi, som arrangerades av ”International Football Club de Nice” (!).
Simon Jones, (AUK) läste en berättelse av Serge Veau och körde tillsammans med en liten grupp AUK cyklister Raid Calais-Brindisi 1984. Då var banan 220 mil och den max tillåtna tiden 200 timmar (8 dagar + 8 timmar). Dom klarade det på 199 timmar.
Simon Jones gjorde Calais-Brindisi till en 260 mil lång AUK-permanent 1988. Hittills har 16 personer genomfört loppet och en del andra försökt.

Vilse i Ålandspannkakan

Att hitta i främmande land kan vara svårt. Men med hjälp av karta, GPS och lokal guide redde sig Åsa riktigt bra. Värre var det för Henrik som blev frånåkt när han inte ville lämna en skadad kamrat. När vare sig Åsa eller reseledaren svarade på nödsamtalen var han utlämnad till öbornas välvilja. Som tur var stannade en bil som hade vänligheten att peka ut riktningen mot civilisationen.

Tokigt på allvaret

Första cykelturen efter PBP gick på södra Öland.

PBP 2007 en minneskaramell som tål att sugas på!

Det är inte lätt att återberätta intrycken ifrån PBP. Hjärnan vimlar av starka intryck. Alla dessa roliga möten på svenskhotellet: Gunnar som berättade om rekordloppet ifrån Smygehuk till treriksröset, minglandet i cykelmeckarrummet som bestod i alltifrån nervöst tejpande och benchmarketing till allmänt trevligt småprat. Den ofattbart, underbara publiken: Bilar som körde upp längsides och vevade ner rutan och applåderade. Alla dessa rop om ”bon courage”, ”allez, allez”. Publik som blir fullkomligt extatisk när man sätter sig på cykeln för att cykla ifrån kontrollen. De böljande backarna som där man skall attackera för fullt i nedförsbacken för att i stort sett kunna klara av den följande uppförsbacken med den upptrampade farten. En taktik som de gamla i hovfet hade tipsat om oss men som vi hade glömt bort tills Jonas Larsson tipsade oss igen. Taktiken fungerar bra även om vi tycktes vara ensamma om att tillämpa den. För att få extra fart i nedförsbackarna så använde vi oss stundom av anfallropet ”Bretagne” innan attacken påbörjades. (Ropet fungerade förövrigt alldeles utmärkt i Normandie också). Den okryddade maten: ”menu sportive” består av goda förätter, goda efterätter och en totalt okryddad huvudrätt med överkokt pasta. Fransmännen som är kända för god mat förvånade lite här. Men totalintrycket blev ändå mycket bra med lite hjälp av peppar och salt på huvudrätten och rödvin därtill så blev det riktigt njutbart. Den underliga sömnen: Det började strax innan halvvägs på loppet med folk som satt och sov med huvudet mot bordet eller mitt på golvet i matsalen vid kontrollen. För att kulminera sista morgonen/natten då vägen kantades av sovande människor. Det fanns alltifrån de som lutade ryggen mot cykeln och sov till de som låg och sov vid sidan av sin cykel. Kontrollerna var minst lika underliga. Sängarna i de gigantiska sovsalarna nyttjades till bristningsgränsen, när en lämnade sängen så tog nästa vid. Man fick m.a.o. vänta på föregångaren och stressades av efterträdaren till sängen. Det var i en sådan sovsal som de första och enda tvivlen kring varför man håller på kom: sova tre timmar per natt i en enkel tältsäng utan madrass, med alltför tunn filt och med takdropp i samma rum som hundratals farbröder som stinker svett, snarkar och fjärtar. All humor: Belgaren som inte kunde förstå att regn inte var normal situationen, Amerikanen som var förvånad över alla gamla som cyklade och när vi sa att de troligtvis var pensionärer så konstaterade han att här har man råd att pensionera sig. All sprudlande glädje: En adrenalinstinn Lars-Johan som gjorde allt för att dela med sig av sin glädje vid starten. Hans kropp var helt tokig och uppförsbackarna bekom honom inte, hans leende berättade det vi alla kände - det här var en av livets höjdpunkter. Sören Permatz som lyfte stämningen om möjligt ännu högre när han med den Sörenska glimten i ögat berättade om dotterns konfirmation. Den ständigt leende Börje med en ständigt skämtande Lasse i bakgrunden. Frankrike: De vackra små byarna, den fina bron i Brest, Fougeres, bokskogarna, korna, fåglarna, ekorrarna, utsikten på höjden innan Brest, de vackra småbyarna i utkanten av Paris, stenhusen, blomsterängarna. Det böljande landskapet.
Det var ett äventyr som är svårt att få grepp om och som kommer att följa oss i flera år!

PBP 2007

Vi kom i mål 10.45 på fredagen. Efter att ha stått på de första 45 milen och därigenom skaffat oss en tidsbuffert kunde vi ta det lite lugnare och njuta av loppet. Det kändes därefter som ett segertåg. Vi fick bland annat höra ett hundratal människor extatiskt jubla över oss när vi cyklade ifrån kontrollen.

Starten har gått!

I väntan på PBP

Nervositeten börjar sprida sig i svenskgruppen. 'bäst att köpa långa handskar', 'jag somnade inte förrän kl 2', 'bäst att tejpa fast allt ordentligt' hördes på lunchen. Vi är nog alla på något sätt spända inför loppet. Nu går vi iväg för att kolla på starten. Sedan ska vi sova några timmar innan det är vår tur.

Cykelinspektion

Idag har vi hämtat stämpelkort, nummerlapp och tröja. Dessutom fick vi två pokaler från förra årets PBP audax. Därefter åkte vi in till Paris för att turista. Vi hamnade på ett mysigt brasserie nära Seine. Flanerade sedan omkring i ett turisttätt Paris.

Nu bär det iväg till Paris

På tisdag 05.00 startar vi PBP. Vår framfart på den franska landsbygden kan med hjälp av startnumret följas här.
http://www.paris-brest-paris.org/EN/index.php?showpage=64
Henrik Eriksson: 6742
Åsa Pettersson: 6741

Sista långturen innan PBP

Risk för regn söderöver, varför vi lade turen norrut. Det blev en variant av saltluft. Förutom att Henrik hade lite knak i vevlagret i uppförsbackarna så fungerade cyklarna bra. Sålänge vi följde kustlinjen så strålade solen. Det var lätt nordlig vind som friskade i och vred mot östlig. Dagens bild kommer från vägen mot Almunge som är mycket trevlig.

7 av 8 PBP-cyklister gillar Vitargo Caramel

19 energikakor provades. Mängden kan tyckas något överdriven, men vill man veta vilka energikakor som fungerar bäst när man är urless på att äta energikakor men inte sugen på att lämna cykeln för att få sig ett anständigt mål mat så krävs kanske det. Kakorna bestod dels av kakor med hög proteinhalt (återhämtningskakor 24-28 %) och dels med lägre proteinhalt (energikakor 8-12 % proteinhalt) och allt därimellan. Det var kakor som smakade som onyttiga frukostflingor (powerbar harvest choklad) till sådana som smakade som alltför nyttiga frukostflinget (energikakan, kakao). Vi hade samlat 8 PBP cyklister för att finna de bästa kakorna. Vi var alltifrån energikakehatare (Kenneth) till energikakediggare (Åsa). Provningen började med att vi åt oss mäta på mackor därefter tog provningen vid. Varje person fick slutligen 3 röster att fördela på sina tre favoriter. Vinnare omröstningen blev Vitargo caramel med 7 röster, därefter 2:a Bixit (Göteborgskex) 6 röster, 3:a Powerbar performance kokos koffein 4 röster, delad 4:a Swebar lakrits och Enervit sportsbar cookie 3 röster vardera.
Många blev positivt överraskade av Bixit. För egen del blev Swebar lakrits och powerbar kokos koffein två nya favoriter att ta med sig till PBP.
Förutom provning blev det en hel del PBP snack. Nästa provning så antar jag att vi får lova att halvera antalet provobjekt. Sportdryck ligger som en bra kandidat för nästa provning.

Energikakeprovning

Detta är kandidaterna till provningen vi anordnar i morgon på vår PBP-träff.

Mälaren runt Audax

Olle hade föreslagit BKB som en sista träff innan PBP. Det blev därmed ett rekordstort startfält: 16 deltagare varav 12 ska åka till Paris. Det blev en av sommarens bästa dagar. Sol, lätt medvind till Köping och rejäl medvind därifrån. Lunchen blev ovanligt lyckad. Kenneth bytte den lokala pizzerian mot golfrestaurangen. Ett klart lyft och en tänkvärd idé för andra lunchstopp. Apropå lokala pizzerior så är vår erfarenhet att det mest finns sunkiga pizzerior och hamburgerrestauranger i glesbygden och att dessa alltför ofta frekventeras av lokala alkisar. Maten som finns att få i storstäder står ej att finna. Kommer vi utomlands gäller dock motsatsen. Den sunkiga maten serveras i storstaden och den genuina maten får man på landsbygden. Som en glesbygdsrandonneur i Sverige önskar man att Sverige vore mer som utlandet och att det äkta och genuina fanns att finna i Torshälla. Kanske att Kenneth har visat vägen här...

Hemma igen

Nu är vi hemma igen! Semesterturen blev totalt 183 mil på 9 dagar (inklusive stockholm-göteborg och tre vilodagar). Det motsvarar precis den takt vi ska hålla på Calais-Brindisi i höst. Vi upplevde denna tur som behaglig. Vi hann ta det lugnt, turista lite och äta gott så det bådar gott inför CB!

Norrköping för tjyven

Härlig stark medvind. Bitvis höll vi 45 på platten. Då känner man sig stark!

Jönköping

Efter 25 mil granskog tar vi en vilodag hemma hos mamma Ewa i Jönköping.

Stens huvud

Vandrade upp på stens huvud. Cyklade genom kivik till karlskrona.

Ale stenar

Vi åkte genom skånes inland till ystad. Vi såg ale stenar och glimminge hus och övernattade i simrishamn.

Cykelsemester

Efter två dagars välbehövlig vila begav vi oss. Skåne var målet för årets cykelsemester. Resan började underbart. Säröleden måste vara sveriges vackraste cykelväg. Höjdpunkten blev trots regnet hallandsåsen.

Stockholm-Göteborg Non Stop

Jättebra arrangemang. Kanongod och cyklistriktig mat. Soppan i Taberg var en kulinarisk upplevelse. Vägnoterna var i det närmaste perfekta. Vi hamnade på egen hand tidigt eftersom vi var angelägna att hålla korta stopp. Det fungerade bra att köra på egen hand men det hade varit roligt att vara några fler. Vi såg trana i Tranås, slussning i Berg men det vackra gamla industriområdet vid fallet i Norrköping var nog resans höjdpunkt. Vi började i strålande sol. Det mulnade på under dagen men vi slapp regn helt. Lite lätt motvind som mojnade under natten. Trots detta gick hastigheten ner ordentligt under natten. Inga allvarligare missöden men Åsas ena strålkastare la av och ett knä var lite överbelastat mot slutet. Vi klarade vårt mål (sub24) med 50 minuters marginal trots det nattliga strulet. Hoppas det går att hålla den här ambitionsnivån även nästa år!

100-mila gav styrkebesked

100-mila som utgick från Örebro var upplagt som ett tredagarslopp med övernattningar på vandrarhem i Lesjöfors efter 356 km och Sala efter ytterligare 316 km. Vi hade räknat med att köra sträckan själva och komma i mål runt midnatt men det gick mycket bättre än så. Mycket tack vare den fina kvartett vi bildade tillsammans med Jan Danielsson och Jan Persson från Örebrocyklisterna. Att hålla ett rullsnitt över de tre dagarna på 28,8 km/h kändes ganska lätt tack vare det jämna tempo som de båda garvade randonneurerna höll. Nåja, Åsa blev lite trött mellan Katrineholm och Avesta. Ryktet säger att Henrik dragit i 37 i motvinden precis innan... Hur som helst fick Åsa feber efter loppet så någon bacillusk var det nog som spelade in.

Sträckan var bitvis mycket vacker. Vi stämplade i Hjo, Gullspång, Filipstad första dagen. Andra dagen stämplade vi i Vansbro, Falun, Fagersta och Sala där vi övernattade. Sista dagen i Strängnäs, Katrineholm, Lindesberg, Nora och slutligen Örebro. Vi hade några timmars regn varje dag, men i huvudsak var det uppehåll och måttliga vindar. Höjdpunkten på turen var Noratrakten med en vacker å i Born och en imponerande 10%-backe i Siggebohyttan.

SM

Under en cykeltur till Märsta (via Grängesberg) hade vi turen att få se en glimt av herrarnas linjelopp.

Syftet med vår tur var att komma fram till hur mycket sömn som krävs för att inte tappa fart. Vi sov 3 timmar i Grängesberg. Det visade sig vara tillräckligt, i alla fall i kombination med koffeintabletter...

Vätternrundan

Vi startade 4.00 med Fredrikshof. Den stora klungan och medvinden gjorde att sträckan till Jönköping gick som på en smörklick i en het stekpanna i 35 km/h. Det utlovade regnet uteblev men vindarna var friska. Från Jönköping var det tungt. Vi tappade klungorna i uppförsbackarna men samlade på oss en enorm klunga bakom oss på platten. Det blir till att träna intervaller och backar till nästa år. Nu blev det 9.41 (plats 840) vilket var 7 minuter sämre än i fjol, men vi kapade 483 placeringar så vi är klart nöjda.

Proffs för en dag

Tjejvättern med Fredrikshofs grupp 1 gick vägen. Det var en häftig känsla att svischa förbi alla i nästan dubbla hastigheten. Precis innan mål blev det ett crossavsnitt. Det var broöppning på göta kanal. Som tur var fanns det en liten gångbro där vi kunde ta oss över med cykeln på axeln. Efter 2.45 gick vi i mål. Fredrikshofs grupp 1 fick snabbaste tiden i mål! Wow, jag vann!

Anmälan till PBP

Nu är vi kvalificerade och har fått läkarintyg. Vi beslutade oss, efter en viss vånda, för 84-timmarsgruppen. Anledningen till valet är att dygnsrytmen blir bättre.

Väl insutten sadel

Ja, så var första racersadeln utsliten. Efter 1700 mil är det dags för en ny. Jag ska testa den nya något smalare modellen för att se om den ger mindre skav.

60-mila hängde på en skör tråd

Till skillnad från fjolårets starka motvind hade vi perfekta vindar: 10 sekundmeter ostlig vind som mojnade lagom till kvällen när vi vek av österut. Det var soligt och c:a 20 grader varmt på dagen.
I Aspudden hoppade Åsas ena vattenflaska ur flaskstället vid ett fartgupp och tyvärr blev den också krossad av en bil. Detta korta stopp gjorde att vi förlorade kontakten med klungan ända till Järna där Peter H, Peter T, Torbjörn, Johan och Lars-Johan generöst väntade på att vi skulle hinna få i oss lite energi innan färden gick vidare mot Katrineholm. Det blev en härlig sträcka i medvinden. I Katrineholm kunde vi köpa en ny vattenflaska - Lycka! Det var en stor lättnad att ha två flaskor inför nattkörningen som vi hade framför oss. Efter Katrineholm började Henrik känna av att han tappat en del kondition under konvalescensen men vi hängde med klungan nästan ända till Grängesberg. När de andra stannade för ett kort stopp vid en grill fortsatte vi själva i vår egen takt istället.
Tack vare medvinden var vi ganska tidigt i Grängesberg där vi provianterade för natten. Vi köpte bröd, mjukost, kexchoklad och tre sportdrycksflaskor som vi mumsade på vid alla nattliga kontroller. En flaska fyllde vi på brukshotellet men annars klarade vi oss med det vi hade från Grängesberg. Det blev ganska kallt när solen gick ner. Skulle tro att det låg runt 5 grader och det kylde ordentligt i nedförsbackarna. Vi var bättre rustade än på 40-mila men lite mer kläder skulle vi ha haft med oss. Vår lärdom är att regnbyxor, regnjacka och skoskydd kan behövas även om det inte regnar. Henrik, som inte hade skoskydd, stod mycket upp för att hålla värmen någorlunda i tårna och äter nu återigen Ipren mot knäet (fast nu på ett nytt ställe). Under natten började Åsas bakväxel att krångla. Vi justerade växlarna så att det blev bra, men en stund senare behövde vajern spännas igen. Aj, aj, aj, det där känns bekant! Stockholm-Göteborg var vår första erfarenhet av vajerbrott och det började så. Vi stannade och spände vajern flera gånger och efter ett tag kom Tommy och PG ifatt oss någonstans mellan Fagersta och Sala. Vi fick god draghjälp och inte minst mental stimulans vilket ändå inte helt lyckades bota Åsas sömnbrist. Hur som helst så tog vi oss i mål utan någon power nap. Vilket väl huvudsakligen berodde på att det var för kallt för det. PG gjorde ett försök att värma sig i pumpskåpet i Sala men det var tydligen inte så varmt. Som tur var är nätterna korta så här års och när solen gick upp kände man direkt hur solstrålarna värmde. Det var inte helt lätt att stämpla på natten. I Sala fick en kille som tankade sin bil intyga med signatur och telefonnummer att vi var där och i Uppsala fick vi hjälp av morgonpigga människor på Upsala Nya Tidning.
60-mila är vår hittills längsta non-stop-tur. På det stora hela får man väl säga att det gick mycket bra. Muskler och rumpa klarade sig oväntat bra. En slutsats är att det går väldigt långsamt att köra när man är sömnig. Man glömmer liksom av att trampa. Det skulle nog vara nyttigt inför PBP att prova sig fram till hur mycket sömn som är optimalt för att kunna hålla hastigheten uppe - jobbigt men nyttigt.