Höst

Det känns lite ovant med kylan men det kan vara väldigt härligt att cykla på hösten. Gula löv som virvlar i luften, vackra färger och härlig doft. Vi tog en sväng kring östra mälaren i söndags och såg då detta vackra lärkträd i höstskrud.

Hemma igen

Hemresan var ännu en utmaning. Taxi, Flyg, taxi, hotell i London, taxi, tåg, tunnelbana (2 byten), tåg, taxi och slutligen bil med en övernattning i Bremen. Men det flöt på bra så vi och cyklarna kom hela hem. Vi kommer att skriva en längre reseberättelse såsmåningom men det dröjer lite eftersom vi för tillfället är utan dator. Vi tackar för all fantastisk support som vi fått på bloggen och via mail!

Mycket poliser i Brindisi

Här är finansinspektionen ute och jagar fula fiskar.

Siffror för cb!

Sträcka 2647 km, 22381 höjdmeter. Bilden visar slutet på via appia.

Cykelpackning

Ett minst lika stort äventyr är cykelpackning. Vi har varit runt på alla cykelbutiker, hyrt bil, varit på järnvaruhandlare, ägnat timmar åt packning, Lånat specialnycklar av hotellägarens kompis, gråtit över kärvande små skruvar. Uppfunnit lastupptagande bryggor i packningen och nu kvarstår den tuffaste prövningen av dem alla ångesten inför resan. kommer Cyklarna att överleva?

Brindisi!

När vi lämnade hotellet på morgonen skällde hundarna i grannhusen som galningar. Tyvärr fanns där även en lös hund som satte skräcken i oss. Vi försökte se lugna ut och förmanade bestämt hunden att sluta jaga oss och som tur var lydde den. Den sista sträckan var vackrare än den föregående. Det var inte lika mycket sopor längre och det var lite småkulligt igen. Vägen kantades av olivträd och stora exklusiva gangsterpalats. När vi närmade oss Alberobello, där vi skulle stämpla för näst sista gången, så såg vi små underliga stenhyddor (Trulli). De första vi såg var små och gamla och de låg i anslutning till stenmurarna kring odlingarna. Senare såg vi även nyare hyddor som verkade användas som bostadshus, caféer och hotell. Vi försökte stämpla på ett café i Alberobello, men återigen blev vi vägrade med hänvisning till att chefen inte var på plats. Vi började misstänka att de var rädda för att vi var maffian och att de riskerade utpressning om de stämplade. I en närliggande affär var emellertid chefen närvarande och stämplade våra kort. Vid lunchtid närmade vi oss Brindisi med blandade känslor. Det kändes både fantastiskt att snart ha uppfyllt årets stora mål men samtidigt sorgligt att äventyret snart var till ända. I Brindisi stämplade vi på järnvägsstationen. Även där krävdes det viss övertalningsförmåga. Vi hänvisade till att vi följt järnvägen och att vi väldigt gärna ville stämpla på stationen. Till slut gav hon efter och stämplade men hon vägrade sätta sin signatur. Efter ytterligare en stunds bedjande fick vi en signatur också, fast om den var hennes riktiga vet vi ju förstås inte… Nu ska vi ut och fira!

Över fälten

Vi lämnade Termoli via ett industriområde och kom sedan ut på en riktigt vacker landsbygd igen med krokig väg och små kullar. Precis före frukost fick Åsa punka. På grund av regn, lågt blodsocker och en portion otur så råkade vi få hål på den nya slangen när vi krängde på däcket. Efter 5 minuter var det därför dags att byta slang igen. Landskapet var för ovanlighetens skull väldigt platt. Vi körde förbi stora odlingsfält, med oliv- och vinodlingar. Utmed vägarna låg uttjänta toalettstolar och stora högar med glas- och plastflaskor och diverse andra sopor. Helt obegripligt för oss, men när vi kom hem och hörde talas om sopskandalerna i Neapel klarnade bilden. Vägbeskrivningen för denna del av turen var inte helt otvetydig. Det fanns flera vägar att välja mellan, och i något läge valde vi uppenbart fel väg, för det visade sig att den slutade i en rasad bro. När vi vände tillbaka för att ta en annan väg upptäckte vi vilken fin medvind vi haft. Vi chansade på en annan väg, men den slutade i en åker och vi fick vända igen. Till slut kom vi fram till Foggia där vi stämplade och åt härliga Foccacia al pommodore till lunch. Framåt eftermiddagen kom vi ut till havet igen. Här låg städerna som ett pärlband och det blev ideliga stopp för rödljus. Lunch två intogs på en bar i Bisceglie. Vi parkerade cyklarna inom synhåll och låste med det lilla lätta virelåset som vi hade som snabblås. Under tiden vi åt diskuterade var vi skulle boka hotell för natten. Barägaren och en envis bargäst ville enträget hjälpa oss. De avrådde starkt från att övernatta i Bitono, som vi tänkt eftersom det var så mycket kriminalitet där. När Åsa hade bokat ett rum i Sannicandro di Bari och vi var färdiga för avfärd kom det in ett större gäng till baren. En till synes charmerande herre började fråga ut oss om var vi kom ifrån och vart vi var på väg. Men vi var inte så lättlurade, utan vi såg att bakom gänget så stod det en kille och kollade intresserat på cyklarna. Henrik gick raskt ut till cyklarna, Åsa betalade notan och vi lämnade snabbt gangstrarna. Hotellet visade sig ligga på vissjan och låg bakom murar med en automatport. Det kändes ju tryggt, men det är oroande att det behövs. Hotellet hade ingen restaurang och eftersom vi inte hade lust att ge oss ut i mörkret igen för att hitta mat så började vi vänja oss vid tanken på att lägga oss med tomma magar när den charmerande hotellreceptionisten erbjöd oss att ringa efter pizza. Brilljant! När vi hade duschat och tvättat kom pizzan till hotellrummet.

Vägarna i södra italien.

Vägarna i södra italien har inte charmat oss. Vägkanterna längs de små vägarna är kantade av skräp och rester av små bränder. Taktiken verkar vara kör ut på godtycklig småväg, kasta soporna och tutta på. Skall precis stämpla i foggia. Två punkor och en felkörning.

Ösregn

Nattportieren sov som en stock när vi lämnade. Vi klarade dock att på egen hand att öppna grindarna till garaget så att vi fick ut cyklarna och kom iväg i ösregnet. Dimman var tjock som ärtsoppa och det hällregnade - två väderfenomen som vi som vi inte trodde kunde existera samtidigt. Vid flera tillfällen undrade vi om det var en bil bakom, men det var bara vattnet som porlade så högljutt. Det skvalade öronbedövande, det var mörkt, vi hade regn på glasögonen, vi frös och vi cyklade utför en serpentin så långsamt att det nästan var svårt att hålla balansen. Vi stannade därför och åt frukost i Villa Vomano på en bar redan innan gryningen. Henrik såg ett TV-inslag med bilder från översvämningen och en allvarlig uniformerad general höll i väderprognosen. Det verkade inte vara ett gott tecken. Nattens åska och morgonens regn spolade ut burkar, flaskor, stora stenar och annat bråte på vägarna. Vid något tillfälle var strömmen av vatten så kraftig att 5 cm stora stenar rasslande följde med strömmen över vägen. Ganska snart efter frukost kom vi ut till havet igen. Brunnarna i städerna hann inte med att svälja vattnet. På sina ställen stod vattnet så högt att det gick över naven och man doppade fötterna för varje tramptag. Efter ett tag sprack det upp igen och det blev riktigt varmt när solen värmde. Ganska snart vände vi inåt landet igen för att stämpla i Guardiagrele, en ringmursstad på en höjd. Här hade vi även planerat att äta lunch, men det visade sig vara söndagsstängt överallt. Vi hittade i alla fall en butik där man höll på att inventera (eller någon liknande syssla) där de kunde stämpla. Vi cyklade hungriga vidare. Alla byar vi passerade var tvärstängda. När vi kom fram till St Lucia tänkte Åsa att en sång kanske kunde blidka helgonet så att en restaurang öppnar sig. Döm om vår förvåning när vi hittade en öppen restaurang. Vi beställde en dubbel spagetti och rödvin av den förstående kyparen och kände oss lyckliga! En av bargästerna ville gärna prata cykel men pratade bara italienska. Han inspekterade intresserat våra cyklar och fick se våra stämpelkort. På eftermiddagen drabbades vi av vägomläggningar. Det fanns en skylt som sa att vägen som vi skulle ta var avstängd. Vi såg en kvinna med hund som gick utmed den avstängda vägen och frågade henne om det gick att ta sig fram med cykel och hon sa att det gick men att vi skulle vara försiktiga. Vi körde lugnt och så småningom förstod vi varför vägen var avstängd. Halva vägbanan var bortspolad på stora delar av sträckan. Det var dock inga problem för oss att kryssa fram säkert mellan hålorna. När vi passerat det första avspärrade område blev det genast dags för ett till. Men här hade de rekommenderat en kommunal väg som gick parallellt som alternativ. Vi valde därför den alternativa vägen. Det var antagligen inte rätt beslut. Fördelen med att hålla sig på hyfsat stora vägar i bergstrakter är att dessa vägar är byggda för att man ska kunna ta sig fram med lastbil. Det finns därför inga längre lutningar över 10 %. Kommunalvägen var inte anpassad för lastbilar… Vi tog oss försiktigt nedför en 20% backe där halva åkern låg på vägbanan. Lunch två intogs i Casalbordino på en takad uteservering i ösregnet. Nu började vi bli lite extra mycket på vår vakt eftersom vi upplevde att vi närmade oss gangstertrakter. I skymningen var vi åter vid kusten igen. Det var en härlig utsikt när vi anslöt till kusten på en höjd. Vi hade föreställt oss att vi skulle följa en turistväg kantad av lyxhotell utmed havet men det visade sig vara den minst charmiga vägsträckan på hela turen. Det var en landsväg utan kantande byggnader och den liknade mest en motorväg med planskiljda korsningar. Det var lagligt att cykla där men det var inte roligt. Skyltningen var inte helt begriplig och vid två tillfällen fick vi vända då vi insåg att vi var på väg mot en närliggande motorväg. Hotellet som vi bokat i Termoli visade sig ligga utmed en annan av dessa motorvägsliknande landsvägar. Restaurangen på hotellet var stängd eftersom det var söndag men receptionisten bredde oss varsin smörgås när vi bad snällt.

Regn i Teramo

Lätt regn på eftermiddagen och nu åskar det. Som synes på bilden så är asfalten i Italien inte alltid perfekt.

Havet!

Som framgår av bilden så är vår följeslagare lite bortglömd men han har vart vid var sida hela tiden, till och med över passet.

Vi kom till havet i gryningen och åt frukost i Ancona där vi också stämplade. Ut ur Ancona var lite klurigt. Det som på kartan såg ut som vägar visade sig vara trappor. Vi körde på och hittade till slut en väg som slingrade sig upp för höjden. Det var en härlig utsikt över havet efter Ancona. Pinsamt nog hade vi problem med att komma ifatt en löpare efter Ancona. Jösses vad stark han var! Efter dessa höjder var det dags att slicka kusten ett tag. Eftersom det var lördag mötte vi jättemånga cyklister av alla nationaliteter. Troligen är trakterna kring Ancona ett centrum för cykelresor (och löparresor?). Vi lämnade så småningom kusten för den gulliga staden Fermo, där vi stämplade på en lokal bar. En extra charmig sida av denna bar var att de inte serverade smörgåsar utan hänvisade till närliggande mataffär där man fick komponera sin smörgås i charken och betala per gram ost och skinka. Det snirkliga landskapet fortsatte och framåt eftermiddagen kom regnet tillbaka. Henrik klagade över dåligt justerade växlar och vi förstod att det betydde att viren var på väg att gå av. I valet mellan att försöka justera växlarna tills den gick av eller att byta vire direkt så bytte vi direkt, trots regnet. Vi har alltför dåliga erfarenheter av att justera tills den går av. Ju längre dagen gick desto sämre väder. Framåt kvällen blev det störtregn när vi slingrade oss ner till Teramo. Väl framme vid hotellet hade Åsa ett sjå med att försöka förklara att vi ville förvara cyklarna säkert över natten och komma åt dem redan klockan 5 på morgonen. Med hjälp av teckenspråk och de flesta eurpeiska språken lyckades Åsa få en beskrivning av hur man öppnade garaget. Hotellpersonalen verkade dock väldigt road av att vi skulle lämna vid 5-tiden. När vi checkat in rusade vi genom åskregnet till den närliggande baren och höll tillgodo med den middag de erbjöd. Tyvärr råkade det vara en ungdomsbar med vare sig avancerad meny eller rutinerad personal.

100 mil kvar!

Utsikt från San Marino.

Gårdagens erfarenheter av trafiken i Bologna fick oss att starta redan vid 5-tiden och det var nog ganska klokt för det var många rödljus ut från staden. Vi följde en spikrak och platt väg mot kusten, och nu började vi förstå vad man menar med Po-slätten. Vi var relativt uttråkade under morgonen men vid 10-tiden vek vi av söderut och skymtade så småningom San Marino, trodde vi... Det skulle visa sig bli gott om toppar med städer ovanpå och den vi först såg var bara en ”grannby”. Det blev en härlig klättring upp på till San Marino i sommarvärmen. Snopet nog så kom vi inte ända upp till toppen (eftersom vi inte var inne på terrängcykling) men vi fick ändå en härlig vy över granntopparna. Landskapet var en som hämtat ur en sagobok med små gulliga städer på små söta bergstoppar.Om vi känt oss snuvade på bergsbestigning under förmiddagen, så fick vi så vi teg under eftermiddagen. Åsa började tvivla på om loppet ens var genomförbart när vi ideligen åkt upp och ner hela eftermiddagen. Det var inte som i Frankrike att det man kämpar på i nerförsbackarna har man igen uppför, för nu var det snirkligt och längre backar. Varje meter uppför var en kamp. När man hela tiden snirklar fram är det svårt att känna någon riktig orientering för vädersträcken. Det var även i dessa trakter som GPS’en började tvivla på sig själv. Vi gissar att man inte rapporterat kartorna så noga i Italien. På det stora hela fungerade det bra, men relativt andra platser, där man kan säga redan efter 5 meter om man är på rätt eller fel väg så var detta klart lurigare. Till viss del berodde det säkert också på serpentinerna att det var svårare för GPS’en att tala om var vi var. Under dagen passerade vi ett antal gulliga gamla städer med ringmur och vi blev klart förtjusta när vi insåg att hotellet som vi bokat för natten var beläget i ringmuren till den medeltida staden Corinaldo. Middagen intogs i hotellets gamla vackra källarvalv. Kyparen insisiterade på att vi skulle beställa en stor karaff vin och vi sade inte emot honom. Vi hade en härlig lokal middag!

Geografifråga

Alla broar vi kör över ser ut så här. Varför frågar vän av ordning. Är det torrår i år eller har italien regnperioder?

Trötta i bologna!

Det var en riktigt varm morgon. Vi passerade de exklusiva spa-orterna Salsomaggiore Terme och Tabiano Bagni med vackra hus och dyra bilar på gatorna. Vi körde i ett vackert vinodlardistrikt och vi förstod att detta var en rikare del av landet. Skällande hundar är man ju van vid som cyklist. Oftast skrattar man dock bara åt den dumma jycken som ivrigt springer och skäller på andra sidan staketet, så även denna dag. Ett två meter högt Gunnebostängsel skiljde oss från två ystra Golden Retrievers, men sedan blev det plötsligt allvar. Stängslet tog slut och hundarna som väckt jaktinstinkten gick nu till attack. Åsa ropade ”Nej!” och vinglade till när första hunden tog ett språng över diket men just i rättan tid kom en mötande lastbil och såg situationen och tutade. Detta hävde mirakulöst hundarnas trans och de lommade tillbaka hem. Efter denna nervpirrande förmiddag blev det smörgås med Parmaskinka till lunch i Parma. Eftermiddagen var inte lika vacker. Vi körde på raka och hårt trafikerade vägar från Parma till Bologna. Bologna visade sig vara en riktigt stor stad. Det tog evigheter innan vi var inne i staden. Det var riktigt svårt att få en stämpel i Bologna. Först kunde vi inte hitta något ställe som var öppet (eftersom vi inte ville köra in i centrum, som verkade vara en labyrint) och när vi till slut hittade en öppen mack så vägrade killen som jobbade där att stämpla. Han var duktig på engelska och förstod vad vi sa, men han svarade att hans chef inte var där och att han inte hade befogenhet att stämpla. Arga fortsatte vi leta efter ett annat öppet ställe och hittade till slut en kebabbar. Även här var den anställde väldigt tveksam men efter enträget vädjande la han stämpelkorten på dem smutsiga skärbrädan och stämplade. Bologna var den enda stad där vi inte förbokat hotell under eftermiddagen. Det visade sig vara ett dumt beslut. Vi ringde runt till 20 olika hotell innan vi slutligen fick tag i ett sunkigt rum med dusch i korridoren. Vilken kontrast mot gårdagen! Det var något evenemang med fyrverkerier och TV-utsändning i Bologna denna dag så det var väl antagligen förklaringen till problemen att hitta ett rum. När vi körde de avgasstinkande och bullriga vägarna mot Bologna så såg vi fram emot att komma fram och få oss en härlig pastamiddag, detta visade sig bli ersatt av korv och pommes på en fantasilös förortskrog.

Halvvägs

Lunch i Parma. Det har varit en backig förmiddag på Po-slätten. Väldigt vackert landskap med vinodlingar.

Tortona

Henriks hjul blev återigen skevt på förmiddagen och vi började spana efter en cykelaffär. Vi hade maxtur och hittade en affär i Corneliano d’Alba. Det visade sig att både fälgen och navet var trasiga. Om detta var orsak eller verkan vet vi inte. Meken hade ett begagnat hjul som han sålde till oss för en struntsumma mot ett löfte om ett vykort från Brindisi. Cyklarna fick sig också nya bromsklossar och en allmän översyn. I Tortona åt vi dagens andra lunch och ringde och bokade ett hotell i Tavernago som vi tyckte låg på lagom avstånd. Det skulle dock visa sig vara långsammare väg än vi föreställt oss. Det var en kurvig och backig väg som gick förbi små ålderdomliga byar. Vi mötte ett lass med nyskördade druvor där tramperskan själv satt på flaket. Vi började undra om vi skulle hinna fram före midnatt men lagom till mörkrets inbrott hade vi nått höjdpunkten och då gick det undan. Hotellet var en större herrgård och det var riktigt exklusiva bilar på parkeringen. Priset för rummet var det dubbla mot vad vi hade uppfattat när vi bokade, men det var det värt, kanske… Hur som helst var det inte läge att leta efter ett annat ställe eftersom det var långt till nästa hotell. Vi fick en vacker svit i två plan med en lyxig helkroppsdusch. Receptionisten försäkrade oss om att vi fick äta i cykelkläder i den vackra matsalen med linnedukar. Vi åt lokala specialiteter och till det ett underbart skummande rött vin.

Mont Cenis

Dagen började med en lång, flack backe upp till 1000 meter. Det var fantastiskt vacker natur. Vi körde i en dalgång mellan snöklädda toppar. I dalgången hade de lyckats klämma in två landsvägar, en motorväg och en järnväg. Efter Modane tvingade ett vägbygge oss att åka på norra sidan om dalgången istället för, som vägbeskrivningen angav, på södra sidan. Det gav oss sannolikt flera hundra extra höjdmetrar eftersom den alternativa vägen var avsevärt mer kuperad, men som vägarbetaren sa ”mycket roligare väg att cykla”. Att det var en rolig väg att cykla hade han absolut rätt i, det var fantastiskt vackert, fast just denna dag kändes det inte helt rätt med några extra höjder eftersom vi redan var ordentligt nervösa inför Col de Mont Cenis. Klättringen påverkade Henriks hjul negativt igen. Det blev till att ta en paus och spänna ekrar igen. Trakterna kring Lanslebourg föreföll säsongsstängda men vi lyckades i alla fall få lunch i innan passet. Passet, som vi varit nervösa för hela resan, gick mycket lättare än förväntat. Det var sex långa kurvor med c:a 7 % lutning upp till passet. Det var varmt under uppvägen och även på toppen. Vi stämplade på första bästa café, men det visade sig finnas flera caféer på toppen. Dammen på toppen var fantastiskt klarblå mot den klara himmelen. Det var fascinerande att se den gamla järnvägen på toppen. De var ett valvtak över spåret, troligen för att göra järnvägen mindre känslig för väder och vind. Nervägen började läskigt brant med några riktigt skarpa hårnålskurvor, men sedan blev det lite snällare kurvor. Så snart det bar utför blev det kallt. Skuggsidan bjöd inte på mer än 14 ˚C och det blev en kall väg nerför de snirkliga vägarna. Det var c:a 3 mil utför vilket var klart ansträngande för ryggen och händerna. Vi stannade flera gånger och kollade att fälgarna inte var för varma. Det märktes direkt på de ruffiga husen att vi var i Italien. Även en gångtrafikant som gick över gatan, gestikulerades mot en bilist utan koll på övriga trafiken indikerade Italien. Från Susa var det lättcyklat, platt och medvind så vi kom fram till hotellet i Angliana tidigare än beräknat. ”Natthärbärget" för cyklarna var dock lite problematiskt första natten i Italien. Efter mycket vädjande med hjälp av kroppsspråk och stapplande italienska fick vi ha dem på rummet.

Försmak av Alperna

Visa av erfarenhet tog vi på oss ordentligt med kläder på morgonen. Men vi märkte genast att det var för mycket, denna morgon var mycket varmare. Så fort vi kom ut från stadens ljus blev det också uppenbart för oss att Henrik behövde byta glödlampa. Vi passade samtidigt på att ta av oss en del kläder men fick ändå stanna igen för att ta av oss mer. Det var mycket varmare denna morgon. Det blev ännu en härlig dag, fast nu med stenhård motvind som gjorde att vi inte kunde hålla hög fart ens på platten. Efter lunch var det dags för turens första pass, Col de la Lebe, 908 möh. Uppe på toppen börjar Henriks hjulproblem. Hjulet är skevt och vi är hungriga. Vi försöker justera hjulet men är möjligen lite för otåliga till en början. Till slut har vi ett hyfsat runt hjul och kan rulla ner till byn. Det finns en cykelaffär men den har tyvärr stängt. Vi fortsätter efter att ha införskaffat lämplig solskyddsfaktor från den förvånade apotekaren som fick leta längst inne i lagret. Vi har nu kommit in i alpmiljö. Den vackraste platsen på turen blir Aix-les-Bains där bergen går ner i sjön. Vi äter en macka i Aix och fortsätter sedan till ett hotell vi hittat i Montméilan. Hotell Georges visar sig vara ett riktigt familjehotell. Herr och fru George lagade enkel mat till oss (typ värma pizza i mikron) och diskuterade väderprognosen för morgondagen som visade sig vara mycket god.