Till skillnad från fjolårets starka motvind hade vi perfekta vindar: 10 sekundmeter ostlig vind som mojnade lagom till kvällen när vi vek av österut. Det var soligt och c:a 20 grader varmt på dagen.
I Aspudden hoppade Åsas ena vattenflaska ur flaskstället vid ett fartgupp och tyvärr blev den också krossad av en bil. Detta korta stopp gjorde att vi förlorade kontakten med klungan ända till Järna där Peter H, Peter T, Torbjörn, Johan och Lars-Johan generöst väntade på att vi skulle hinna få i oss lite energi innan färden gick vidare mot Katrineholm. Det blev en härlig sträcka i medvinden. I Katrineholm kunde vi köpa en ny vattenflaska - Lycka! Det var en stor lättnad att ha två flaskor inför nattkörningen som vi hade framför oss. Efter Katrineholm började Henrik känna av att han tappat en del kondition under konvalescensen men vi hängde med klungan nästan ända till Grängesberg. När de andra stannade för ett kort stopp vid en grill fortsatte vi själva i vår egen takt istället.
Tack vare medvinden var vi ganska tidigt i Grängesberg där vi provianterade för natten. Vi köpte bröd, mjukost, kexchoklad och tre sportdrycksflaskor som vi mumsade på vid alla nattliga kontroller. En flaska fyllde vi på brukshotellet men annars klarade vi oss med det vi hade från Grängesberg. Det blev ganska kallt när solen gick ner. Skulle tro att det låg runt 5 grader och det kylde ordentligt i nedförsbackarna. Vi var bättre rustade än på 40-mila men lite mer kläder skulle vi ha haft med oss. Vår lärdom är att regnbyxor, regnjacka och skoskydd kan behövas även om det inte regnar. Henrik, som inte hade skoskydd, stod mycket upp för att hålla värmen någorlunda i tårna och äter nu återigen Ipren mot knäet (fast nu på ett nytt ställe). Under natten började Åsas bakväxel att krångla. Vi justerade växlarna så att det blev bra, men en stund senare behövde vajern spännas igen. Aj, aj, aj, det där känns bekant! Stockholm-Göteborg var vår första erfarenhet av vajerbrott och det började så. Vi stannade och spände vajern flera gånger och efter ett tag kom Tommy och PG ifatt oss någonstans mellan Fagersta och Sala. Vi fick god draghjälp och inte minst mental stimulans vilket ändå inte helt lyckades bota Åsas sömnbrist. Hur som helst så tog vi oss i mål utan någon power nap. Vilket väl huvudsakligen berodde på att det var för kallt för det. PG gjorde ett försök att värma sig i pumpskåpet i Sala men det var tydligen inte så varmt. Som tur var är nätterna korta så här års och när solen gick upp kände man direkt hur solstrålarna värmde. Det var inte helt lätt att stämpla på natten. I Sala fick en kille som tankade sin bil intyga med signatur och telefonnummer att vi var där och i Uppsala fick vi hjälp av morgonpigga människor på Upsala Nya Tidning.
60-mila är vår hittills längsta non-stop-tur. På det stora hela får man väl säga att det gick mycket bra. Muskler och rumpa klarade sig oväntat bra. En slutsats är att det går väldigt långsamt att köra när man är sömnig. Man glömmer liksom av att trampa. Det skulle nog vara nyttigt inför PBP att prova sig fram till hur mycket sömn som är optimalt för att kunna hålla hastigheten uppe - jobbigt men nyttigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar