Norrköping lagom långt från Huddinge

Vi hamnar allt som oftast i Norrköping. Oftast har vi ambitionen att hamna någon annanstans men så känns det lite långt eller så startar vi lite sent. Idag var målet Åtvidaberg men sedan blev det lite sovmorgon och motvinden var lite hårdare än vi räknat med. Henrik fick tips på jobbet att till helgen skulle hösten peaka. Peaka gjorde den verkligen. Omgivna av sol och singlande löv cyklandes vi fram i en underbart vacker hösttavla. En annan anledning till Norrköping kan vara vacker stad, toppen restauranger och trevliga mäniskor med en charmig dialekt.

Inför Gotland360

Imorgon startar årets trevligaste motionslopp, Gotland 360. 360 som i hela varvet och som i antalet kilometer och kanske också som i antal gram man går upp i vikt per dag. Vi ser fram emot fantastiska depåer och en underbar grillfest i Ljugarn i morgon kväll. Det var fyra år sedan vi var med senast men den fantastiskt sociala arrangören kommer fortfarande ihåg oss. Det kommer att bli en kanonhelg!

Dag 13: I mål!

Med blandade känslor sitter vi nu och äter segerpizza vid Gardasjön. Underbart att vi har klarat alla passen men samtidigt lite sorgligt att det är slut på det roliga. Vägarna har varit bättre än väntat, bättre asfalt och färre bilar. Maten har varit underbar: massor av matställen, alltid mat och jättegod mat. Hotellen toppen: massor av hotell och enormt service-minded. På ett hotell lärde de Åsa att göra en fulländad espresso när vi ville åka innan frukost för inte ville de att vi skulle lämna hotellet utan en riktig frukost. Intrycken massor, känslorna överallt, en magisk tur. Resan har gott ruggigt bra. Inga haverier, inga punkor. Backarna var bra mycket tuffare än vad vi har varit vana vid men även de har gått bra. Vyerna omväxlande och vackra (understatement). En underbar tur är tillända.

Dag 12: Italienska kullar

Morgonen var varm. Vi klättrade upp för en rejäl brant upp till dagens första col. En inte helt lätt kombination: morgon, knappt vaknat, hetta och brant. Inte blev saken lättare av att backen var spikrak och ingen möjlighet till vila. Till slut kom vi dock upp. Det som kom att dominera dagen var dock de italienska kullarna, se bild. För oss är detta typiskt Italien. Gräsbevuxna kullar med städer på topparna och gärna med ringmur. I allmänhet snälla klättringar då det finns gott om plats för vägar. Landskapet bestod även upp till 1500 meter. En underbar dag, dock varm och en hel del elaka blinningar i de värsta stigningarna. Vädret var lite som tvärtom gentemot tidigare. Istället för regn som sprack upp blev det hetta som disade för att till slut kylas ner med uppfriskande regn. Vi har cyklat tom C95. Bilden är typisk för dagen med något otypiskt få kor.

Dag 11: Höstkänsla i bergen

Nu har vi lämnat de höga bergen bakom oss nu är de höga passen på 1200 och dalarna på 300 sisådär. Vi har cyklat på småvägar i bokskogar och andra lövskogar. Det har singlat löv och luktat höst. Värmen och solen har återvänt och lagt sig på en lagom nivå. Vi cyklar nu lite söderöver. Färre turister, fler italienare och betydligt fler cyklister. Trots mer civilisaton så har den som rekat tuten hittat i stort sett bilfria vägar. Benen har nått grimpeurstatus dvs mjölksyra så fort det går uppför som sedan försvinner efter nån minut. Vi har cyklat tom C86. Bilden är ifrån en lövskog med höstdoft. Ikväll så festade vi till med pizza. Den känns lite mindre fet än svensk pizza och får väl anses som den enda italienska rätt som kvalificierar sig in i den kategorin.

Dag 10: Vi vänder hemåt

Vi har kört 2/3 delar av alla collar och flertalet av de höga passen. Vi insåg i morse att imorgon så kommer vi in på sista kartan. Det  kan tyckas lite tidigt att bli nostalgisk. Intrycket av resan är att rutten har överraskat mycket positivt. Bra asfalt, lätt att hitta, nästan bilfritt och massor av matställen. Även om man känner sig i mitten av ingenstans så nog finns det en restaurang där. Vi har cyklat tom C78. Dagen började i lätt regn och blev riktigt fin vad tiden fick lida. Bilden visar dagens första pass, Passo Manghen. Höjdarna idag var dock pass 74, Passo Cost, som var en underbar klättring längs bergsväggen med magisk utsikt över dalen och pass C77, Valico di Valbona, som kändes som Gran Canaria passet på 1300 meter som man når via San Bartolome d.v.s. helt underbar.

Dag 9: En underbar känsla att klara en backe som är lite tuffare än vad man trodde sig orka

Morgonen började med klättring utmed Rio San Pellegrino. Troligen inte det bekanta mineralvattnet men i alla fall. Ångesten var stor inför dagens andra pass, Passo di Valles. Enligt kartan väntade en 29% backe. Det lät osannolikt men det fanns en markering för kraftig lutning också så vi sparade alla extrakrafter vi hade. Lite besvikna var vi nog när vi nådde toppen utan gråt och tandagnisslan men vi skulle få fler chanser under dagen. Dagens näst sista pass, Passo di Lavate, såg nämligen riktigt elakt ut med trippelhakar som markerade kraftig lutning på två ställen. Och vilken utmaning det blev! Sista 3 kilometrarna var lutningen 18 %. Bilden är tagen av den som kom först upp till passet. Dagen har gått i längskidtrakter. Vi har sett mycket reklam och förberedelser inför VM 2013. Vi sover i natt i Cavalese där VM-medaljerna kommer att delas ut. Cyklat tom C72, vi har snart kört 2/3 delar.

Dag 8: Marmolada

Marmolada - bara namnet gör en glad. Vi är kvar i de riktigt höga dolomiterna sydväst om Cortina. Vi började dagen genom att runda Grpo di Sella och fick underbara vägar och 4 pass över 2000. Därefter dök vi ner i dalen och cyklade upp emot resans höjdpunkt: Marmolada. Ett jättefint bergsområde med fina vägar. Vi har cyklat tom C66. Vi startade sent även idag p.g.a. kyla. Vädret sprack dock upp till lunch och blev riktigt fint. Bilden visar en bit av Marmolada som är en glaciär.

Dag 7: Kallt i bergen

Enligt prognosen skulle det vara snö på första passet på morgonen så vi tog en sen start (efter moget övervägande om vi verkligen skulle fortsätta). Det var ett lyckokast. När vi kom upp till Passo Giao (2233 möh,c57) vid 11-tiden var det ingen snö kvar. Tempen var dock bara 3 grader och det regnade så det var ingen direkt njutning att susa ner 1000 meter. Som dränkta isbjörnar gick vi in på den lokala pizzerian och fick oss en härligt varm lunch. Efter lunch bröt det upp och lyckan var stor när värmen återvände i kroppen. Vi är nu i de riktigt höga bergen och vi har tagit 3 pass över 2000 möh idag. Förutom fantastiska bergvyer har vi idag fått njuta av 100-tals sportbilar från 50- och 60-talet. Det var någon sorts veteranbilsrally som utgick från Cortina idag. Bilden är från Passo di Valparola 2192 möh.

Dag 6: Äntligen fick vi glädje av alla förstärkningskläder

Vi brukar alltid ha med oss riktiga regnbyxor och långfingrade handskar när vi cyklar i bergen. Det känns tryggt att ha något mer att ta till om det skulle bli värre. Idag blev det värre. Det började skapligt med uppehåll efter nattens regn men efter frukost vräkte det ner. Temperaturen gick raskt ner till 5 grader och där låg det sedan hela dagen. Innan första långa utförslöpan hittade vi turligt nog en busskur där vi kunde svida om. "Early winter" handskarna räckte inte långt så vi investerade i varsitt par windstopperhandskar i en sportaffär vi passerade. Dock var de lite små så vi vågade inte ta av dem förrän vi var framme på hotellet. Det fick därför bli en kortare tur idag. Vi sover i Cortina som är en riktigt exklusiv storstad mitt i bergen. Vi har passerat C56. I morgon blir det flera riktigt höga pass så håll tummarna för att det blir lite varmare. Bilden visar Henrik i full mundering. Det är kontrasten som gör att det ser soligt ut. Ett något pessimistiskt inlägg får erkännas men det kanske kan få signaturen "bitter och avundsjuk" att bli lite bättre till mods.

Dag 5: Åsa goes Unplugged

Visst är det praktiskt med en karta, ett spår med rutten, telefonummer till alla lokala hotell, puls, lutningsmätare, temperatur, hastighetsmätare och GPS och allt i samma praktiska manick.  Rent ut sagt underbart. Lite tyngre dock när manicken hänger sig. Då är man utan hotell, karta, puls osv. Igår kväll så hängde sig Åsas GPS. Den gick inte att starta om..... Det hela löste sig dock idag efter en del surfande. Man trycker uppe vänstra hörnet på skärmen när man startar om manicken. Vi sover i Auronzo och bilden är därifrån. Vi har cyklat t.o.m. pass 51. Halvvägs alltså. Ytterligare en dag med perfekt väder men i morgon väntas 33 mm regn och 11 grader.

Dag 4: Vägarna

Våra tidigare erfarenheter av Italienska vägar är att asfalten ofta ser ut som ett puzzel och att lutningen i Dolomiterna är snäppet tuffare än i Franska alperna. Hittills på denna tur har asfalten varit exemplarisk och lutningen har med några korta undantag hållit sig kring 9%. Idag fick vi dock så vi teg. På lunchen idag varnade kyparen för att vår kommande sträcka skulle bli ganska tuff. Vi avfärdade det kvickt med att vi har ju klarat 44 pass hittills. Vägen var smal som en cykelväg och lutningen höll sig till beskedliga 5 %. Så värst tufft var väl inte detta, tänkte vi. Vi borde vetat bättre. Tumregeln är ju smalare väg desto värre lutning. Plötsligt dök 20% skylten upp: Åsa försvann iväg uppåt med uppmaningen "hyperventilera" medans Henrik passade på att vila när han fotade skylten. Början av backen var snäll sedan blev det värre och 20 %-aren började. Mjölksyran pumpade i låren och svetten sprutade. Henrik kom längst, han klarade 4 min 40 sek. Kyparen hade nog en poäng där. Fördelen med cykelsemester är dock att man får leda. Vill någon mäta sina krafter med backen så heter passet Sella Ciampon (c45 på vår gpsies-karta) och skall tas ifrån Preone. I Preone bjuds det dessutom god pasta. Vi har cyklat tom C46 och bor i Tolmezzo.

Pelargonernas förlovade land

Det otroligt vackert med pelargoner i blomsterlådorna på joddlarhusen. Det har man insett här i Dolomiterna och därför har alla pelargoner i blomsterlådorna. Det kan inte vara lätt att vara trädgårdsmästare här inte. Man kan riktigt se henne framför sig när hon målande beskriver en penseekavalkad och kunden svarar "låter fint men det blir nog pelargoner i år igen". Vi har hunnit tom col 39. Vädret fortsatt toppen och är, enligt lokalbefolkningen, typiskt septemberväder: frisk luft och lagom varmt. Augusti och Juli anses varmt och kvavt vilket stämmer med vårt Juliäventyr för två år sedan. I morse så hängde sig Åsas telefon så vi blev inte väckta. Dock ringde hotellägaren och väckte oss och skickade med oss en jättepicknickfrukost som vi avnjöt i solen på dagens första col. Vi har småätit av den under dagen och den lär räcka några dagar till som snacks. Idag sover vi i Lorezago di Cadore. En liten håla med någon sorts anknytning till förra påven. Kanske är han född eller har bott här, vi kan inte språket tillräckligt för att förstå alla affisher.

De vänliga sydtyrolarna

Vi slogs redan första dagen hur trevliga sydtyrolarna är. Vi trodde att hotellet låg i granbyn. När vi inte hittade hotellet så stoppade Åsa ett ungt par. De kunde ingen Engelska så när de inte kände att Åsa förstod, vägbeskrivingen trots snabbkurs i italienska (höger och vänster och sånt) så ringde de upp en kompis. Henrik har lagt märke till att de om han säger hello så svarar de hello, om han nickar så nickar de, ciao ciao, vinka vinka. Snacka om att vara vänliga. Höjdpunkten var nog idag när Henrik bromsade in cykeln för att köra över en uppfräst asfaltskant. För att undvika punka och bakhjulet ställde han sig upp och böjde knäna när han körde över. Bredvid vägen stod en välväxt äldre herre som log brett och neg tillbaka. Dagens  bild är ifrån Passo Brocon. Vi har hunnit tom C34 (målet C100). Vädret kanon sol och lagom varmt.

En magisk dag

Ibland börjar semestern på ett förtrollat sätt. Varmt vid starten (brukar inte kunna starta med kortärmat utför från 1200 meter), inga bilar, ren asfalt och härliga serpar på små vägar. Därefter skulle det bli trafikerad väg men vad fanns där bredvid om inte en väg som var en tvärhundkoja bred med bra asfalt och inga bilar. På eftermiddagen var vi oroliga för värmen. Vi hade kommit ner i dalen med +35 och var oroliga för vår stigning på1200 meter. Då kom det förlösande regnet. +17 är det nu sa Åsa. Känsla nummer två var att det kändes som om man var på väg till vättern. Nästan alla bilar hade cyklar i bilen eller på bilen och det var massor med cyklande människor, på MTB, på racer eller på standardcykel. Nu bor vi vid c30 (1600 m) på ett fullbokat skidhotell, inte illa på sommaren. Vi startade på C26 och sista collen är C100.

Stau, stau och Marc Girardelli

Jösses vad mycket köer. Den längsta var på en timme och slutade i en automat där man fick inträdesbiljetten till betalvägen. Inte mycket tidsvinst med motorvägar i det läget... Vi hade bokat ett hotell uppe i bergen för det var fullt på alla hotell nere vid sjön. När vi frågade oss fram till hotellet fick vi veta att det var Girardellis hotell. Låter bekant tyckte Åsa. Kan det vara en tennisspelare?

Värmeböljan Lucifer

På söndag börjar den riktiga semestern. För två år sedan startade vi att cykla permanenten Cent cols en Triveneto men blev tvugna att avbryta efter 25 bergspass på grund av omänsklig hetta. 38 grader i skuggan är ingen lek när man cyklar i berg. Vi bestämde oss då för att återkomma på hösten någon gång och nu är det alltså dags. Tyvärr pågår just värmeböljan Lucifer i Italien. Värmeböljor som fått ett namn är sannolikt av det värre slaget... Håll tummarna för att den avmattas till helgen! Rutten vi ska cykla kan ni se här: gpsies

Tyska östersjökusten

Vi har varit sugna ganska länge på att cykla i norra Tyskland. Nu äntligen blev det av. Utrustade med en bikeline karta och GPS så var det inga problem att hitta småvägarna längs kusten. Resan började perfekt med medvind trots vi reste västerut. Vägarna visade sig vara riktigt fina. Dels var underlaget så bra att Åsa inte hade problem med sina racerdäck (trots att det var grus) men framförallt var de underbart situerade. Vi cruisade fram i 30 längs strandkanten och njöt av vattnet, båtarna, folkmyllret, drakarna, vindsurfarna och alla tandemcyklar. Tandem har slagit hårt i norra Tyskland. Vi såg massor. Platt landskap och hav är magiskt vackert. Här och var fick vi vara ensamma med naturen och bitbis vimlade det av cyklar. Östersjökusten rekommenderas varmt för semestercykling. Man får cykla längs vattnet och det finns gott om bra hotell och restauranger. Som bilden visar var det inte helt platt heller...

Längs Vätterns strand

Semestern är äntligen här! Premiärturen gick från Jönköping till Kungsbacka. Vi putsar lite på 100-mila-banan. När vi körde loppet i juni insåg vi att vägen till Mullsjö var riktigt smal och hårt trafikerad så nu har vi dragit om sträckan på småvägar istället. Det blev en mil längre men det är det värt. Som bonus hittade vi en fin cykelväg utmed Vätterstranden genom Jönköping.

På återseende "ile de beauté"

Nu har det blivit dags att lämna Korsika för denna gången. Men det blir fler besök om vi får chansen.  Vi har haft underbar cykling i doftande och vacker natur. Hotellet får mycket väl godkänt. Hotellpersonalen var fantastisk och hjälpte oss med att både hämta och lämna cyklarna hos uthyraren så att vi skulle få cykla så mycket som möjligt. Hyrcyklarna var väl sådär men efter att ha åtgärdat bromsgummin och däck så funkade de bra. Maten på hotellet var underbar. Varje kväll serverades trerätters Korsikansk middag. Alltid med något lite extra pyssligt tillbehör. Salladsbordet är värt ett särskilt omnämnande, nya varianter varje dag. Förutom dagens huvudrätt fanns alltid pasta som alternativ och till efterrätt fanns alltid fruktsallad och kakor som alternativ. Börjar inse att jag antagligen skulle kunna få sponsring från Langely för denna text men detta är en 'oberoende liberal' blogg. Sist men inte minst så kände man sig helt rätt klädd när man klev in på hotellet efter cyklingen. Merparten av gästerna ägnade sig åt vandring så friluftskläder var helt rätt trots att hotellet var ett slott. L'iles Rousse är en gullig liten stad med en härlig pir för kvällspromenaden. Korsika är känt för sin frihetskamp. På 70-talet var det mycket terorrister här. Nu begränsar sig frihetskampen till att skjuta och måla på vägskyltarna. Ganska oskyldigt med andra ord. Idag såg vi dock två terrorister i full mundering med militärbyxor, rånarluva och gevär. De var i 7 årsåldern, geväret innehöll vatten och de sa 'bonjour'. Det ska börjas i tid...

Hittar fortfarande nya vägar

Nackdelen med att bo ett och samma ställe under semestern är att det är svårt att variera sina rutter. (Vän av ordning inser genast att detta problem knappast borde bli större under semestern än för bofasta människor men det får bli ett annat blogginlägg). Ile Rousse förefaller väldigt välsituerat det finns mycket roliga vägar här. Vi hittade en ny väg upp till vårat favoritfik här på Korsika som ligger i Speloncato (enstjärnig by). Vi lyckades dessutom hitta en ny väg ner ifrån bergsmassivet som leddes oss ner till gamla inlandsvägen. Det var en ruggigt charmig väg som slingrade sig längs en flod tillsammans med den slingriga stambanan. Vi har hunnit en tredjedel av vår semester och är hitills mycket nöjda. Ruggigt fina vägar och förvånansvärt god mat. För de som är intresserade av hur gårdagens problem utvecklade sig kan man säga att cykeluthyrarna är snälla men kanske inte så händiga. Istället för ett besök i morse blev det fyra. När vi ville byta ut de utslitna klossarna bak så bad vi även om att byta ut däcken vilket resulterade i tre återbesök.

Egen cykel är bäst på Korsika

Om vaden är svart efter nedförsbacken är det ett tydligt tecken på att bromsgummit slits onormalt fort. Redan i går skrattade vi åt Henriks smutsiga vad men utan att förstå orsaken. Idag var vi tvugna att spänna bromsvajern för att den bottnade och upptäckte då till vår förvåning att bromsgummit på ena sidan var helt slut. Måste varit gammalt och torrt annars slits de inte riktigt så fort. Det är läskigt att köra i berg med dåliga bromsar så vi avbröt dagens mysiga regntur redan efter 9 mil. Fram tills dess var det en härligt grön och frisk dag med regnskogskänsla. Naturen är väldigt vild här. Stora obebyggda och okultiverade vidder. Kor och getter betar fritt i bergen och vi kryssar fram mellan dem.

Längs vår stjärnbeströdda väg

Jag vet inte om alla är bekanta med Guide michelins betygsystem. Systemet är enkelt, ju fler stjärnor desto finare. Redan en stjärna anses som fint och det blir inte finare än tre. Hade vi varit gourmander så hade vi kunnat jagat runt bland krogarna och försökt plocka så många många stjärnor vi orkade på en dag. Vi har dock ägnat oss åt stjärnjakt på sevärdheter. Det började redan i går kväll då vi plockade Ile rousses röda ö Pietra som var enstjärnig och i våra ögon klart sevärd. Därefter åter till Ile Rousse som även den förtjänade en stjärna enligt guiden. Lite generöst av Michelin enligt Åsa. I morse begav vi oss för att plocka en av de få två stjärniga bergspassen. På vägen dit såg vi två stjärniga Mte S. Angelo och enstjärniga Pigna. Av någon obegriplig anledning missade vi den fina byn på bergstoppen men vi såg den, St Antonino, på vägen hem. När vi väl kom till passet, Col de Salvi, så tyckte vi att det nog var en tvåa, synd bara att det var så mycket taggtråd. Dagen fortsatte sedan ifrån stjärnställe till stjärnställe. Vi fick även in en av de vackraste sträckorna vi har kört. Kuststräckan mellan Galeria och Calvi var underbart vacker med vindpinade klippor som gick ner vattnet. Nu ger inte Guide Michelin betyg på den men om Åsa skulle ge den stjärnor så är det en klar trea.

Korsika dag 1

Vi har försökt ta oss till Korsika för att cykla i flera år men det har inte velat sig riktigt. I år blev det dock äntligen av. Troligtvis för att det inte jobbmässigt funkade att åka iväg en vecka i början av april i år. I slutet av april har resorna till Korsika börjat och vi hittade en resa. Vi hittade också cyklar att hyra, även om de verkade lite enkla så skulle de nog funka. Det fanns mao inte mycket att tveka på. Vi har förskansat oss i Ile Rousse. Igår kväll när vi kom fram så bad vi att få se cyklarna. Hotellreceptionisten visade oss då en bild på en Cervelo. Oj, sa vi, en Cervelo hade vi inte vågat hoppas på. Vad kul! När vi senare fick se dem i verkligheten var de tyvärr inte så exklusiva. Gissningsvis 10 år gamla cyklar av helt okända märken med aluminiumramar och och ett framdäck med torrsprickor.  Bilden skulle troligtvis visa att det var racercyklar. Nåväl, de funkar säkert. Idag var det äntligen dags för första cykelturen. Berget går i stort sett direkt ut i vattnet så det bar direkt uppåt. Slingrande vägar i en underbar natur. Blommor och grönska som svensk midsommar.

Långt ifrån lagom

När vi anlände till stugan så var det snorkallt. Då slog vi på alla elementen på max och sedan blev det tokvarmt och då... Känner ni igen känslan? Det blir lätt allt eller inget och sällan lagom. Även inom kommunalpolitiken är det känt. Antingen så satsas det för lite eller så tar man i så man kräks. I vår grannkommun Botkyrka så har politikerna med förhoppningsvis en god portion självironi valt dagens rubrik till sin slogan. När det gäller cykelkläder gäller denna regel fast dubbelt upp. Vi startade dagen med jacka, långärmad craft tröja, mössa, fodrade vantar och skoöverdrag. Vi stannade därefter var femte kilometer för att ta av oss klädesplagg efter klädesplagg. Lunchen idag intogs i stugan under tiden Åsas justerskruv till bakväxeln fick ett välförtjänt bad i 5-56. Visa av erfarenheten så kunde vi lämna alla förstärkningsplagg hemma. Sista kilometrarna idag spurtade vi i mål. Henrik hoppades om värme i fingrar och Åsa om värme i tår. Våren är en underbar period som skall svettas och frysas in. Dagens bild är ifrån uppförsbacken till slottet Maltesholm. Enligt BeGe, som lärde oss att Skåne är cykelsveriges paradis, så är det obligatoriskt med slott för en lyckad tur. Idag blev det massor av underbara grusvägar och dessutom ca 5 km skogsväg efter Maltesholm och en bakväxelvajer som gick av. Toppenväder ca +16 och mycket mer i solen. Man kan undra om kommunpolitikerna i grannkommunen hade kommit undan med, den kanske lite mera ärliga slogan, utan sans och balans. Själva kommer vi nog fortsatt ömsom svettas och ömsom frysa in våren.

På utflykt i den Skånska tjockan

Skåne har tveklöst sveriges bästa vägnät för cykling. Det är små slingriga vägar, vacker natur, gott om utsiktspunkter, fina slott, vackra byar, gott om kafeer och restauranger. Det blev inte sämre av att lokalbefolkningen gillar cyklister. Flera bilar och lokalbor vinkade glatt. Gladast var bilen vid Revingehed. Vi hann inte se vilka det var men skulle bli mycket förvånade om det inte var lokala Randonneurer. Mycket meckande idag. Det började starkt med att snabblåsmuttern saknades när vi skulle sätta fast framhjulet efter bilresan. Som tur var hittade vi den i bilen. Vi har också skruvat på lossnade flaskställ och satt fast en framväxelvajrer som lossnade. Henriks kedja rappar när han står upp på lillen fram. Mkt irriterande att trampa luft när man trycker på.  Obegripligt tyckte Henrik. Den borde vara som ny. Vi gissar på dåligt åtdragen kasett. Nyckeln är dock hemma så det går ej att kolla.

Nått visst med våren

Det kändes som det inte kunde bli bättre än var det var igår. Men det kunde det. Kollosalt ljuvligt, kollosalt vackert och inte helt fel med cross och breda dubbdäck. Vi körde många fina grusvägar idag. Bilden är från Ekeby, som ligger utmed en grusväg strax norr om Malmköping.

En Sörmlandstur i sol och vind

Årets finaste cykeldag hitills. Sol värme och små härliga grusvägar. Henrik fick sin första dubbpunka. Henrik fotade snödroppar medans Åsa svor över en dålig pump. Lunch blev det i Mariefred. Middag i Katrineholm och bor gör vi på hotell Gillet.

Välkommen våren!

En helt underbar dag med sol, värme, snö och torra vägar. Frågan är om något kan mäta sig med vårvinterns förförande skönhet. Värmande sol som förstärks av den kvarvarande snön. Dagens tur gick på Södertörn. Det var komplett hopplöst att disponera krafterna i detta underbara väder så det var två rejält trötta cyklister som kom hem efter dagens tur. Det kändes i luften att nu är säsongen igång. Skidsäsongen är till ända innan den knappt börjat och cykelsäsongen är i gång. Det här kommer bli ett underbart år. Planerna är inte klara ännu men det lutar åt favorit i repris. Vi funderar på le Grimpeur de France igen. Bilden visar årets första fjäril som i likhet med oss njöt av solen idag.

Med tända lampor till Norrköping

Med tända lampor gled vi in i Norrköping. Dagens mål var lamphotellet. Gissa var bilden är tagen. När vi anlände så upplyste ägarinnan att när hon drev ett hotell i Australien anställde hon ett par som hade cyklat ifrån Tyskland. Inte någon större chans att imponera där inte. Turen var minus sex i stort sett hela tiden motvind som tilltog rejält på slutet. För inte var det vi som blev trötta. Benen kändes rackans bra den fina formen består. En mycket lyckad cykeltur. Nu njuter vi ett välförtjänt skråvmål. Lamprestaurangen är riktigt hyfsad. Smakar gott dock lite tunt med kolhydrater och mycket mycket fett. Imorgon cyklar vi hem i solen.

Åsa håller vintern stången med linement

Första turen efter Gran Canaria. Det kändes oväntat bra att cykla i ett vintrigt Södertörn. Vi körde ner till Sorunda och åt lunch. Det kändes riktigt bra att cykla med dubb och vinterkläder. Vi konstaterade att vi går mot vår, vi är mer än en tredjedel ifrån midvinter till vårdagjämning och det börjar märkas att dagarna är längre. Dubbarna sög bra i benen men det var inga problem att hålla fingrar och tår varma. Åsa provade att smörja in fötterna med Rapha linement (läs ångest inför vinterkylan) och kände sig nöjd med detta. Fötterna var varma under turen men fötterna hettade lite väl mycket i duschen efteråt. Summa summarum en vacker och trevlig tur på Södertörn som gav mersmak. Imorgon funderar vi på Trosa. Bilden visar Henrik vid ett vägskäl där man kan välja korta eller långa vägen hem. Då det var en tur som vi ville skulle vara länge så vi valde den långa.

Den rätta vägen

Idag var det vistelsens sista tur. Turen till toppen via Ingenio gick bra, nästan lite väl bra. Visst vill man ha lite kamp och tandagnisslan i Gran Canarias mest kända backe. Formen i år var dock lite för bra för att få den där riktiga kampen mot backen. Med facit i hand så skulle vi kanske valt en lite värre backe. Men å andra sidan så är det inte helt fel att få känna sig bra i form. Sista dagen så vill man gärna summera. Det blev 63 mil totalt med i stort sett bara bergskörning. Det var lite kallare än tidigare år, det var dock inte någon större nackdel. När man kör uppför så kan det gärna få vara lite kylslaget. Det var dock lite mer soligt varför vi nästan alltid kunde sitta ute i solen och fika även på hög höjd. Hotellet och cykeluthyraren var i om möjligt ännu bättre än tidigare år. Hotellet hade infört buffé utan att för den skull tappa kvalitet vilket är bra för en cyklist. Bilden visar Åsa i bra form, hon tog sig lätt upp utan att småserpa i backarna utan höll sig till den smala och raka vägen.

Muskelträning i Sanddynorna!

Det är lätt att man tar i överkant och cyklar för mycket . Ambitionen var därför att ta det lugnt idag och enbart cykla lite lugnt och vila resten av dagen. Vi lyckades rätt så bra genom att ta en halvdag till Fataga men den lugna promenaden bland sanddynorna kanske inte blev så lugn och vilsam som tänkt. Ruggigt kul att gå i sanddynor. Det går inte att gå som man gör normalt utan ett speciellt steg krävs som är svårt att få till. Påminner lite om att gå på skare. Får man inte till steget så sjunker man igenom. Efter att ha strosat runt i dynorna under eftermiddagen så åkte vi taxi tillbaka. Taxi här nere är löjligt billigt. Imorgon lär i få muskelvärk på helt okända muskelgrupper. Kan man få sandtår eller sandvad?

The place to be

Att åka till Gran Canaria utan att cykla till toppen går bara inte. Både utmaningen att ta sig nästan 2000 meter över havet och de fantastiska vyerna lockar. Även denna dag var ganska kall. Vi hade inte mer än 15 grader under klättringen och på toppen var det bara 9 grader, men idag var det sol och vi hade tillräckligt med extrakläder. Toppen bjöd på en strålande vy över Tejde och dessutom ett oväntat möte med en svensk randonneur, Jens Wyke med Hanna.
Kvällen spenderade Åsa på massagebänken. Härligt att få de stela musklerna knådade. Rygg, axlar, vader och framsida lår var de delar som, kanske inte helt oväntat, var ömmast.
Bilden visar den maffiga stenen Roque Nublo med Tejde i fjärran, sett från toppen.

Gamla kläder

Idag gjorde vi ett försök att ta oss till toppen den ”riktiga” vägen via Ingenio. Regn och blåst på östra ön i kombination med att våra förstärkningskläder var kvar på hotellet gjorde att vi vände när termometern visade 11 grader på 600 meters höjd. Det är inte roligt med långa utförskörningar utan riktiga kläder. På hemvägen drömde vi om varma bad och drycker. Vägen från El Doctoral gick i raketfart. Bättre medvindssträcka än denna finns inte. Väl hemma sken solen som alltid. Det blev en halv vilodag på hotellet med klädtvätt och poolbad.

All Rapha

Vi motionärer är klar minoritet här på Gran Canaria. Huvuddelen av cyklisterna vi ser har likadana kläder kör i klunga och är rackans fortiga. Vi var på väg från Soria och över krönet via den lilla serpiga vägen för att komma ner till vår favoritrestaurang norr om Mogan. Då kom de, UK youth. När man känner sig fastvuxen i backen och som bäst funderar på att småserpa på egen hand i backen så kom de som en svärm. Ståendes och förefallandes oberörda av backens lutning (10-15 %) flög de förbi i ungdomslandslagsdressen (eftersläntarna kom dock i egna kläder). Lite glad blev man dock när vi fick kommentarer att det här var svettigt och tuff backe. Gladast blev nog dock Åsa när de imponerat kommenterade att hon hade ”all raffa” ifrån topp till tå (och då såg de ändå inte den stow away jacket som låg i Henriks rygga). Kan man inte impa med fart så kan man alltid impa med klass. På vägen ner mot Mogan så insåg vi att det går att köra otroligt fort utför. Henrik som inte förut ansett sig som en bromskloss utför fick höra ett vinande ljud och fick därefter se en UK youth passera i halvmetersluckan som fanns mellan Henrik och en mötande bil. Kul att få se så många duktiga cyklister! Dagen blev en mycket rolig dag med många fina sträckor. Den finaste var nog San Bartolome och ner till kusten via Santa Lucia. Bilden visar serpentinerna norr om Mogan.

I mandelblommens tid

Gran Canaria, mandelträden blommar, +20, sol, bra ställe att få inleda nya året på. Dag ett är alltid bäst, så även i år. Vi tog Fatagadalen upp till Ayacata, därefter vände vi kosan västerut med ambitionen att prova nya vägar. Vi funderade på om vi skulle ta med oss en riktig karta eller reklamkartan. Vi tänkte att bäst är nog de bägge. Den riktiga blev kvar på hotellet. Reklamkartan är nästan alltid bäst men idag var den dock inte helt hundra. I fjol hamnade vi i värstinguppförsbacken och tvingades att leda cyklarna en bit. Henrik sa då att han aldrig någonsin skulle vilja åka utför den backen. Idag så körde han utför den. Inte lätt med reklamkartor... Fördelen var att han inte förstod att det var den backen utan bara en rackans brant backe. De nya vägarna vi tog visade sig vara riktigt lyckade. Förutom att Henrik fick lite mera skinn på sin utförsnäsa så upplevede vi många riktigt fina vägar. Med härliga utförslöpor på salsgolv. Fick se idylliska småbyar med hus inhuggna i bergen. Men framförallt så körde vi i underbara berg dekorerade i mandelblom. Jösses vad vackert! Åsas favorit sträcka: Emb de Paraguillo till Artenara, Henriks favoritsträcka Tejeda till Ajacata. Efter en sådan inledning så kommer det vara svårt att inte le hela vecken.

Åsa, kan du påminna mig att byta växelvajer på söndag?

Jag brukar säga det finns två sorters cykelentusiaster. De som älskar cyklar och de som älskar cykling. Jag tillhör den senare kategorin. Sommartid funkar det bra att stanna längsvägkanten och byta det trasiga. Vintertid saknar man tålamodet. Vetskapen av hur snabbt fingrarna blir stela vid minus 8 får en att ge upp rejält snabbt. Lite snöpligt att cykla hem ifrån Söderköping med fixerad bakväxel. Det gick dock förvånansvärt bra. Vi höll ungefär samma tempo som igår. Det var dock lite svårare att hålla ihop i uppförsbackarna. Jag satsade rätt hårt i de brantare för att spara knäna. Åsa såg dock inte samma behov av jättespurten innan utan satsade mer på det kloka vinterkonceptet den som inte är svettig fryser inte. Bilden visar en bakväxelvajer surrad kring ett flaskställ för att få lämplig växel bak. Ett busenkelt knep som funkar bra.

Utsikt ifrån kvarsebofärjan

Vissa dagar är magiska. Sol, skimmrande vägar, frostnypna träd, landskapet lätt pudrat med snö. Frågan är om inte träden är som vackrast om vintern. Låg sol i kombination med ett lätt puder ger en underbar fond till naturen. Idag har vi letat oss på småvägar ner till Söderköpings brunn. Bästa cykeldagen på länge.