PBP 2007 en minneskaramell som tål att sugas på!

Det är inte lätt att återberätta intrycken ifrån PBP. Hjärnan vimlar av starka intryck. Alla dessa roliga möten på svenskhotellet: Gunnar som berättade om rekordloppet ifrån Smygehuk till treriksröset, minglandet i cykelmeckarrummet som bestod i alltifrån nervöst tejpande och benchmarketing till allmänt trevligt småprat. Den ofattbart, underbara publiken: Bilar som körde upp längsides och vevade ner rutan och applåderade. Alla dessa rop om ”bon courage”, ”allez, allez”. Publik som blir fullkomligt extatisk när man sätter sig på cykeln för att cykla ifrån kontrollen. De böljande backarna som där man skall attackera för fullt i nedförsbacken för att i stort sett kunna klara av den följande uppförsbacken med den upptrampade farten. En taktik som de gamla i hovfet hade tipsat om oss men som vi hade glömt bort tills Jonas Larsson tipsade oss igen. Taktiken fungerar bra även om vi tycktes vara ensamma om att tillämpa den. För att få extra fart i nedförsbackarna så använde vi oss stundom av anfallropet ”Bretagne” innan attacken påbörjades. (Ropet fungerade förövrigt alldeles utmärkt i Normandie också). Den okryddade maten: ”menu sportive” består av goda förätter, goda efterätter och en totalt okryddad huvudrätt med överkokt pasta. Fransmännen som är kända för god mat förvånade lite här. Men totalintrycket blev ändå mycket bra med lite hjälp av peppar och salt på huvudrätten och rödvin därtill så blev det riktigt njutbart. Den underliga sömnen: Det började strax innan halvvägs på loppet med folk som satt och sov med huvudet mot bordet eller mitt på golvet i matsalen vid kontrollen. För att kulminera sista morgonen/natten då vägen kantades av sovande människor. Det fanns alltifrån de som lutade ryggen mot cykeln och sov till de som låg och sov vid sidan av sin cykel. Kontrollerna var minst lika underliga. Sängarna i de gigantiska sovsalarna nyttjades till bristningsgränsen, när en lämnade sängen så tog nästa vid. Man fick m.a.o. vänta på föregångaren och stressades av efterträdaren till sängen. Det var i en sådan sovsal som de första och enda tvivlen kring varför man håller på kom: sova tre timmar per natt i en enkel tältsäng utan madrass, med alltför tunn filt och med takdropp i samma rum som hundratals farbröder som stinker svett, snarkar och fjärtar. All humor: Belgaren som inte kunde förstå att regn inte var normal situationen, Amerikanen som var förvånad över alla gamla som cyklade och när vi sa att de troligtvis var pensionärer så konstaterade han att här har man råd att pensionera sig. All sprudlande glädje: En adrenalinstinn Lars-Johan som gjorde allt för att dela med sig av sin glädje vid starten. Hans kropp var helt tokig och uppförsbackarna bekom honom inte, hans leende berättade det vi alla kände - det här var en av livets höjdpunkter. Sören Permatz som lyfte stämningen om möjligt ännu högre när han med den Sörenska glimten i ögat berättade om dotterns konfirmation. Den ständigt leende Börje med en ständigt skämtande Lasse i bakgrunden. Frankrike: De vackra små byarna, den fina bron i Brest, Fougeres, bokskogarna, korna, fåglarna, ekorrarna, utsikten på höjden innan Brest, de vackra småbyarna i utkanten av Paris, stenhusen, blomsterängarna. Det böljande landskapet.
Det var ett äventyr som är svårt att få grepp om och som kommer att följa oss i flera år!