Men rackans vad kallt det var! +5, dimma, många utförslöpor och skuggiga partier gjorde att Henrik blev rejält kall om fingrarna. Kortfingrat var inte rätt val i den arla morgonstunden. Först tänkte vi vända tillbaka och hämta vantar men så kom vi ihåg att vi är Randonneurer. Av med vindväst och ärmar och på med regnjacka. Med hjälp av ärmarna och lite eltejp så var vantproblemet löst. Ännu ett problem löst av Farbror Frej!
På GPSies.com kan man nu se hur vägen slingrar sig bland bergen:http://www.gpsies.com/map.do?fileId=vimumebcbzisdptp
Som synes på höjdprofilen är första dagen extra tuff...
Vi börjar bli klara med rekningen inför årets permanent: Cent cols en Triveneto. Rutten är en Randonnée Permanente av Club des 100 cols. Den är 170 mil lång, 100 bergspass (varav 12 över 2000 meter) och utspelar sig i alperna i Triveneto, Italien . Området är mera känt som Dolomiterna och ligger nordväst om Venedig . Det är många härliga namn i Italien: Vi ser fram emot att cykla längs glaciären Marmolada och att ta ”a sinistra” i Arabba för att cykla upp till passet ”Passo di Campolongo” eller att ta en Ramlösa på toppen av ”Passo di San Pellegrino”. Att döma av kartan så ser det ut att bli en riktig jojo-rutt. Col 69 längst ner i bild är Passo Rolle 1988 m, längst upp i bild ser vi C63 Passo di Cella 2244 m. Däremellan är det 13 mil och 5 pass runt 2000 meter, m.a.o. hur kul som helst. (Vi har dolt större delen av den sträckningen av hänsyn för de som inte tål uppförsbackar) Vi räknar med att bege oss ner till Italien på måndag eller tisdag.
Så blev vi äntligen klara med rekandet av 60 mila. Kanske… eller åtminstone tror vi det nu. Verkligheten och kartan diffar alltid lite och så även minnena av vägar. Men med lite tur så är allt som behövs renskrivning av vägnötterna och möjligen något återbesök här och där för att bekräfta att det verkligen var det som det stod på skylten. Efter rekandet av 60 mila så har vi rekat fyra nya sträckor ifrån Tumba. Det blev ruggigt mycket tuffare än vad vi någonsin kunnat föreställa oss. Vintern när vi tänkte reka de nya sträckorna blev den värsta i mannaminne. Detta innebar att vi fick reka betydligt senare än vi tänkte och under betydligt värre förhållande. Det var många som klagade över vädret på 40 mila. Själva åkte vi som Bambi på murken våris med gud vet hur många dikeskörningar i ett tempo som i bästa fall höll 10. Summa summarum så känner vi oss rätt nöjda att ha levererat i tid och med förväntad kvalitet.
30 mila Tumba blev ett krävande lopp. Motvinden mellan Jönåker och Oskarshälls café beskrevs av många som det tuffaste de varit med om. Det var det största startfältet för en 30 mila någonsin i Sverige med 48 fullföljande 2 DNS och 3 DNF (2 sjukdom, 1 haveri). Med tanke på vädret så var det förvånansvärt få som bröt. Det var inte många som njöt av de fina vägarna utan fokus tycks ha varit på att ta sig runt. Det är dock en rejält vacker tur med relativt lite trafik som lyckligtvis går i repris till hösten och då med lite snällare väder (hoppas vi). Vi hittade två fel i vägbeskrivningarna avståndet mellan ”F$ Nyköping H” och ”$ RUNTUNA” var cirkus 6,1 km för kort och GPS spåret ifrån Kvarsebo följde en lokal kostig utmed vattnet istället för den asfalterade vägen en bit inåt land. Förvånansvärt många körde förvånansvärt långt på denna stig. Det är bara att konstatera 2010 års randonneurgeneration förefaller vara en av de tuffare på länge. Vi lovar att rätta till felen i vägbeskrivningarna och lägga till färjetiderna till nästa gång. Var det några mera fel så hör av er. Själva känner vi oss lika trötta som efter en 60 mila nonstop, varför 40 mila 8 maj kommer kännas som en fikatur. Vi hoppas att vädret inte avskräckte alltför många av nybörjare utan hoppas att se er igen den 8:e maj.
I helgen var det äntligen dags för premiären av den nya 20 mila ifrån Tumba! Vi har ägnat ett oräkneligt antal helger att utforska småvägarna söder om Stockholm. Det är få vägar vi inte har cyklat på, de flesta åt båda hållen och flera gånger. Det är inte lätt att reka breveter. Slutsträckan skall bli 20, 30, 40 respektive 60 mil, inte 17, 45 eller 57 mil. Kartan och verkligheten stämmer sällan överens! Sträckan som på kartan såg så fin ut visar sig i verkligheten vara värsta genomfartsleden eller hopplöst dåligt skött grusväg. Om man ändrar och kör lite norr eller lite söder om ursprungsplanen så blir sträckan 44 istället för 40 mil, hmm. Sträckan man rekat som var så fin saknar möjlighet till stämpling vid den tidpunkt man beräknas vara där, men om man vänder på rutten så funkar det... Sträckan som var så gemytlig i våras har blivit 2+ 1 väg. Vi har under resans gång fått massor av tips om vägar, stämpelplatser och rekningstips och massor av uppmuntran. Vi har även blivit experter på att reka. Men man är alltid nervös inför en premiär även om vi var nöjda. Vad skulle andra tycka? Hur skulle starten funka? 57 föranmälda till en ny startplats kan det bli annat än kaos? Har vi missat något i vägnötterna? Det visade sig dock bli en triumfresa från start till mål med massor av glada tillrop och kommentarer. En bråkdel av tacksamheten hade varit tillräcklig belöning för rekningsarbetet. Det kändes underbart att så många ville åka ”vår” 20 mila.
Efter gårdagens tuffa snövägar gav vi upp förhoppningarna om att kunna reka klart 40-mila denna helg. Det känns helt enkelt inte hållbart att köra 15 mil i 10 km/h med full koncentration.
Vi vände därför kosan direkt mot Gnesta där vi tänkte oss att åka pendeltåget hem för att hinna få lite tid hemma också. Men även väg 57 visade sig vara ett långsamt val denna soliga marssöndag. Man hade nämligen valt att göra om den till 2+1 med en grusad (=grov makadam) cykelväg bredvid. Det var inga snälla tankar som gick till Vägverket denna morgon. Idag såg vi dock inte så mycket av makadamen eftersom plogbilen inte tagit så djupt. Det blev istället en ganska rolig övning i att cykla på snövägar. Underlaget var hårdare än gårdagens och vi klarade oss därför från vurpor. Men fort gick det inte trots att ansträngningsnivån var hög. Efter en mil upphörde dock cykelvägen och så småningom gick 2+1 vägen över till en gammal hederlig vägrensväg.
Eftersom Gnestapendeln bara går varannan timma så gäller det att ha lite koll på tiden om man tänker åka med. Efter fikat i Flen insåg vi att det skulle bli tajt men att det kunde gå. Vi satsade allt på ett kort. Bära eller brista men vi körde så det rök. Nu går det ju inte så fort med dubbdäck och sträckan är ju inte direkt platt men det var en härlig utmaning. Vi låg på schemat efter halva sträckan och sedan tog vi till och med in. Det kommer att gå! Vi svettades och gnydde i backarna men vi vek inte ner oss. Vi ankom till Gnesta 10 minuter innan avfärd, pustade och betalade biljetten. Bara för att minuten efter höra någon prata om att pendeln var inställd och ersatt med buss! Cykel på buss = No No. Surt att inte få åka tåg, men det viktigaste var ändå uppnått. Racet lyckades! Efter lunch körde vi i lugn takt mot Södertälje Hamn utan att kolla tidtabellen.
Det är inte lätt att var cyklist när man går och snörvlar, det är minus femton ute och vägarna är fulla av modd. I väntan på våren så får man sitta inne kura, läsa böcker, lösa korsord och lösa gåtor. Bilden anknyter till det sista temat. Den visar a) insektsutrotare ifrån Anticimex, b)Luke Skywalkers pappa, c) Calimero, d) en cyklist på villovägar. Det har vare sig blivit cykel eller spinning då kyla och segdragna förkylningar har satt stopp för det. Men snart är det mars och då skall det cyklas.
Är det någon som har erfarenhet av brallan så är vi tacksamma för all info. Vi är själva minst sagt skeptiska. Henrik vägrar att bära den så initialt kommer vi att använda den som svettskydd för cykeln. 
