40-mila har i år blivit en rejäl utmaning. När vi själva
arrangerade var Henrik inte i närheten av att vara läkt för att kunna cykla 40
mil. Vi hade precis klarat 30 och var mer än nöjda med det. Men helgen därpå när
Skövde anordnade en ny bansträckning på 40 mila, speciellt anpassad för halta
och lytta (mao för oss) så kändes det som våran chans. Den helgen arrangerade
vi dock själva en ”sista chansen”-30-milare och det var ingen vi kände på
startlinjen som vi vågade be om hjälp att ansvara för starten varför detta
tillfälle snöpligt gled oss ur handen.
Första seriösa försöket var därför först 30 maj i Örebro. Mille
hade erbjudit sig att hjälpa till med starten av 60-mila från Södertälje så det
var grönt. Men sedan började tecknen komma för att vi inte skulle åka. Skrikande
broms på bilen som initialt var ett skitproblem som skulle fixas över dagen veckan
innan, hann växa till ett jätteproblem och ingen bil skulle sålunda finnas.
Henriks provcykeltur på fredagen för att kolla om sänkt styre funkade blev
istället en uppvisning i ont knä som inte ens Voltaren kunde råda bot på och
där rök tillfälle ett.
Andra försöket kom vi lite längre. När vi vaknade på lördagsmorgonen
i Göteborg på nationaldagen för att göra oss i ordning insåg vi att
cykelbyxorna var kvar hemma… Inget att göra åt det tidigt en lördagsmorgon.
Cykelbyxor känns inte precis som ett klädesplagg man kan låna av en bekant… och
40 mil i jeans är uteslutet.
Tredje gången gillt i Köpenhamn. Nu var det verkligen sista
chansen för att kvalificera sig till PBP. Väderleksprognosen för
midsommarhelgen var minst sagt miserabel men nu fanns det inget utrymme för
dåliga ursäkter. Tog gått om tid på oss att packa och kollade mer än en gång
att allt var med. På startlinjen i Köpenhamn fanns idel olycksfåglar som liksom
vi hamnat lite sent i kvalificeringarna av olika orsaker; bruten axel, ryggproblem,
allmänt oturförföljd och armbågsfraktur. Startfältet var internationellt värre,
av 8 startande var 3 svenskar, 1 tysk och 4 danskar. Vi fick bra draghjälp av
en dansk och vår klubbkompis Jonas Larsson från start men efter första
kontrollen var vi själva och det var nog lika bra. Det var viktigt för oss att
få köra vårt lopp på våra villkor denna gång och det var nog samma läge för
alla som hade sista chansen till kvalificering.
Som seriösa cyklister så hade vi anlänt några dagar innan
för att bekanta oss med klimat, mat, vägar samt kynne. Vi hade även fått lite
tips om fina vägar och cyklat lite längs 9:ans cykelväg och insett att Sjælland
hade underbara cykelvägar. Hav och underbara bokskogar fick vi uppleva samt
icke att förglömma fina restauranger.
Vi kom att köra denna rutt på egen hand. Vi låg genom hela
loppet sist. Vi kände dock en kontakt med övriga fältet då vi låg hack i häl på
en mycket trevlig ryggskadad dansk som var snäll nog att dra oss till första
kontrollen. Därefter så såg vi honom på de flesta kontroller som han lämnade
ungefär när vi kom in. Vi var förvarnade om att rutten skulle var kuperad och
så var fallet. Den kuperade delen var bra fördelad d.v.s. det var första halvan
som var kuperad och sista halvan var lite mer dansk. Vi blev mycket positivt
överraskade över banan. Den var magiskt vacker. Henrik som älskar vatten och hav
fick utan tvekan sitt lystmäte stillat. Men även sträckorna utan hav var
underbara med kullar à la Brösarps backar fast lite mer av dem och lite bättre.
Vi åkte dit för att slita och kämpa men fick istället njuta och komplett omvärdera
Danmark. Vi har hitintills tyckt att Danmark var lite för platt och trist. Det tycker
vi inte längre. Lägg dessutom till väldigt charmiga byar med korsvirke, halmtak
och en vurm för att behålla gamla hederliga buskar och blommor. Vi lyckades på
något magiskt sätt klara oss utan schackringsperioder genom hela loppet. Det
som skulle bli en prövning utan dess like blev istället en riktigt underbar tur
i ett underbart landskap. Strax innan vi nådde sista stämplingen med körda 35
mil och 5 mil kvar till mål så fick man rejäla rysningar. Men inte av trötthet
utan av att få köra längs havet och höra och se det vita skummet när de väldiga
vågorna välde in i sommarnatten.
Cykelbanor i Sverige är ett kapitel som kan frambringa
mycket aggressioner och minnen om otäcka incidenter eller olyckor. Men i
Danmark fungerar det faktiskt. En av hemligheterna är att det är renodlade
cykelvägar med en separat gångväg bredvid. Både bilister och gångtrafikanter är
uppmärksamma och lämnar företräde. En annan hemlighet är att de inte har nittiograders
kurvor slutar i busskur eller trottoarkant eller korsningar med nollsikt.
Skall man sammanfatta loppet så är det en varm
rekommendation att köra detta lopp. Det har en dragning som ligger i linje med
de vägar vi ifrån Södertälje försöker att välja. D.v.s. ett lopp med
cykelglädje.
Skall man sammanfatta vår prestation så var vi mycket osäkra
om vi skulle kunna klara av detta lopp och när det väl kom till kritan så blev
det en ride in the park. Vi hade förvisso mycket tur med vädret och istället
för regnmisär så blev Henrik lätt kräftröd efter turen. Men summa summarum från
turen är att ibland är man lite tuffare än man tror.
Vi anmälde oss därför efter mycken ångest och tvekan till
PBP idag. För oss innebär det att vi måste fixa en 60 mila innan 14 Juli. Vi
kommer göra första försöket till helgen. Del två i planen blir att köra dubbelt
så långt men det är långt till dess och ibland är man ju tuffare är man tror.
Vi hoppas rejält på det sista både till helgen och framförallt till det där
hemskt långa loppet i augusti.
