Tittar man noga på bilden så ser man lite blått i vänsterkanten. Det är den fint slingrande Elbe (fin utsikt). Till höger ser man nått grått. Det är en nygjuten betongväg (underbart slingrande och med magiskt grepp för hjulen). Rakt fram ser man nått rött på något brunt. Det är Henrik som hellre cyklar där för nedanför så ser han inte Elbe. Det bruna är fårbajs mycket kan man säga om fårbajs men inte ger det ett magiskt grepp i kurvorna snarare tvärtom.
Det är något speciellt med floder. Idag nådde vi vår startpunkt vid lunchtid. Här börjar Elbe. Cuxhaven eller närmare bestämt kugelballe (Hette den verkligen så? Minnet känns inte helt hundra på den punkten...). Vi har cyklat öster och söderöver längs Elbe. Vi har sett massor av får, kan eventuellt vara vår fårtätaste tur hittills (Henrik tror det men Åsa tror Skottland). Definitivt är det i alla fall rekord i grindöppning. Bikeline (Tysk atlas) har varit vår vän. Tyskland och cykling stavas cykelvägar och dessa är hopplösa att hitta utan lämplig karta och då är Bikeline bra. Måste även sägas att det är mycket vackert. Stade var nog dagens finaste stad men det bjöds hårt motstånd. Blev drygt 15 mil idag. Dagens bild ifrån Elbes start (eller egentligen slut).
Det har har varit många bud om vart årets cykelsemester ska gå. Vi är i Tyskland i närheten av Cuxhaven och härifrån vi har tänkt att följa Elbe uppströms. Det blir en kort tur tror vi. Henrik funderar på om han skall välja finsmakar menyn eller slemmermenyn. Han fastnar efter viss tvekan för finsmakar menyn. Imorgon bär det iväg.
Hinna ikapp, landa, ta det lugnt, göra det man drömt. Så är den äntligen här den välbehövliga semestern. Det har varit en tuff vår med ovanligt mycket på jobbet, ny klubb och flytt av lopp till Sötälje. Men nu är den här! Nu skall vi hinna ifatt, nu skall vi slappna av, Nu skall vi ta tag i det där, trädgård, husrenovering, cykling, klubb
... Idag blev det cykling på Södertörn. Sol, underbara vägar och en kär träff med cykelkompisen Eva som var en mycket rolig överraskning. Lite oklart vad det blir på semestern men det blir nog att hinna med allt det där men ändå inte.
De små rackarna har byggt om vägarna norr om Linköping. Vägnötterna har därför varit lite si och så där. Vi begav oss därför söderöver för att rätta till detta. Det blev en extra sväng på 100 milanötterna och en följ skylt Linköping C blev skylt saknas. Imorgon tar vi 60 milaren norrut ifrån Linköping så gissningsvis så blir det en extra sväng även där. Vi är annars klara med både 60 och 100. Det är därför vi har tid att putsa på de små detaljerna. 60 ligger den uppdaterade ute men inte 100. Det var härligt att cykla ner det är något visst med försommgrönska. Det var lite midsommarväder inledningsvis men sedan försvann regnskurarna. Bilden visar Åsa på en bra Japansk restaurang. Så där härligt småtrött som man bara kan bli efter en heldagscykling en försommardag.
Fram till 4 mil ifrån mål så gick allting som på räls för Henrik. Två små detaljer ledde dock till... Mer om det senare. Först måste vi berätta att vi lyckades ta oss till skidorten Hög-Asko. Åsa hade rekat en underbar rutt via småvägar i bergen istället för att ta stora vägen dit. Strålande solsken och vindstilla på vägen ut. Den rekade vägen toppen, Askodalen och ravinen var fantastisk. Nästan inga bilar och cyklandes längs en fors längst ner i en hänförande ravin. Utför minst lika kul. Bilden precis innan vi rullar utför, 1400 möh. Hur var det då med stor farbror? Jo, det krävs mer än en baguette och en crèpe för att transportera en stor karl 3000 höjdmeter och 15 mil. Förutom energibrist så var det även saltbrist vilket resulterade i kramp. Salttabletterna var tyvärr glömda på hotellet. När vi hade 4 mil kvar kom nödgodiset fram men det räckte inte långt. Vi tog oss hem men inte mer. Med tom blick intogs middagen och nu börjar han kvickna till.
Det är svårt att låta bli en toppbestigning. Toppbestigningen här börjar i Speloncato med en jättebrant betongväg med en stigning på 100 m och en skällande hund de sista 20. Fixar man den, fixar man hela backen. Det är 700 m stigning till toppen på 1100 och den är rätt så tuff. Åsa var rätt trött i vaderna efter gårdagens vilodag (!) och Henrik inte helt förtjust i utväxlingen (han hade föredragit kompakt). Åsa for iväg spikrakt upp för betongvägen med pulsen i topp och Henrik hade inte en chans att gå om trots sämre utväxling men vi tog oss båda upp med stil. Lunch intogs på topprestaurangen utomhus. Det kändes lite kylslaget, servitrisen nämnde något att hon inte dukat ute pga någon "tjalör". Stolta ville vi dock njuta av nejden i kortbyxor kortärmat och dyngsura av svett. Maten var dundergod men kanske var det lite kallt, åtminstone kändes det så när vi såg termometern när vi lämnade som visade 11 grader. Hur var det då med slalom i det gröna? Dagen avslutades med en fullserpad väg som hoppade ifrån kulle till kulle utför i en dryg mil på toppenasfalt och alldeles lagom lutning. Underbart vackert och underbart kul.
