Över fälten

Vi lämnade Termoli via ett industriområde och kom sedan ut på en riktigt vacker landsbygd igen med krokig väg och små kullar. Precis före frukost fick Åsa punka. På grund av regn, lågt blodsocker och en portion otur så råkade vi få hål på den nya slangen när vi krängde på däcket. Efter 5 minuter var det därför dags att byta slang igen. Landskapet var för ovanlighetens skull väldigt platt. Vi körde förbi stora odlingsfält, med oliv- och vinodlingar. Utmed vägarna låg uttjänta toalettstolar och stora högar med glas- och plastflaskor och diverse andra sopor. Helt obegripligt för oss, men när vi kom hem och hörde talas om sopskandalerna i Neapel klarnade bilden. Vägbeskrivningen för denna del av turen var inte helt otvetydig. Det fanns flera vägar att välja mellan, och i något läge valde vi uppenbart fel väg, för det visade sig att den slutade i en rasad bro. När vi vände tillbaka för att ta en annan väg upptäckte vi vilken fin medvind vi haft. Vi chansade på en annan väg, men den slutade i en åker och vi fick vända igen. Till slut kom vi fram till Foggia där vi stämplade och åt härliga Foccacia al pommodore till lunch. Framåt eftermiddagen kom vi ut till havet igen. Här låg städerna som ett pärlband och det blev ideliga stopp för rödljus. Lunch två intogs på en bar i Bisceglie. Vi parkerade cyklarna inom synhåll och låste med det lilla lätta virelåset som vi hade som snabblås. Under tiden vi åt diskuterade var vi skulle boka hotell för natten. Barägaren och en envis bargäst ville enträget hjälpa oss. De avrådde starkt från att övernatta i Bitono, som vi tänkt eftersom det var så mycket kriminalitet där. När Åsa hade bokat ett rum i Sannicandro di Bari och vi var färdiga för avfärd kom det in ett större gäng till baren. En till synes charmerande herre började fråga ut oss om var vi kom ifrån och vart vi var på väg. Men vi var inte så lättlurade, utan vi såg att bakom gänget så stod det en kille och kollade intresserat på cyklarna. Henrik gick raskt ut till cyklarna, Åsa betalade notan och vi lämnade snabbt gangstrarna. Hotellet visade sig ligga på vissjan och låg bakom murar med en automatport. Det kändes ju tryggt, men det är oroande att det behövs. Hotellet hade ingen restaurang och eftersom vi inte hade lust att ge oss ut i mörkret igen för att hitta mat så började vi vänja oss vid tanken på att lägga oss med tomma magar när den charmerande hotellreceptionisten erbjöd oss att ringa efter pizza. Brilljant! När vi hade duschat och tvättat kom pizzan till hotellrummet.