onsdag, juni 24, 2015

Ibland är det tuffare än man tror och ibland är man tuffare än man tror

40-mila har i år blivit en rejäl utmaning. När vi själva arrangerade var Henrik inte i närheten av att vara läkt för att kunna cykla 40 mil. Vi hade precis klarat 30 och var mer än nöjda med det. Men helgen därpå när Skövde anordnade en ny bansträckning på 40 mila, speciellt anpassad för halta och lytta (mao för oss) så kändes det som våran chans. Den helgen arrangerade vi dock själva en ”sista chansen”-30-milare och det var ingen vi kände på startlinjen som vi vågade be om hjälp att ansvara för starten varför detta tillfälle snöpligt gled oss ur handen.
Första seriösa försöket var därför först 30 maj i Örebro. Mille hade erbjudit sig att hjälpa till med starten av 60-mila från Södertälje så det var grönt. Men sedan började tecknen komma för att vi inte skulle åka. Skrikande broms på bilen som initialt var ett skitproblem som skulle fixas över dagen veckan innan, hann växa till ett jätteproblem och ingen bil skulle sålunda finnas. Henriks provcykeltur på fredagen för att kolla om sänkt styre funkade blev istället en uppvisning i ont knä som inte ens Voltaren kunde råda bot på och där rök tillfälle ett.
Andra försöket kom vi lite längre. När vi vaknade på lördagsmorgonen i Göteborg på nationaldagen för att göra oss i ordning insåg vi att cykelbyxorna var kvar hemma… Inget att göra åt det tidigt en lördagsmorgon. Cykelbyxor känns inte precis som ett klädesplagg man kan låna av en bekant… och 40 mil i jeans är uteslutet.
Tredje gången gillt i Köpenhamn. Nu var det verkligen sista chansen för att kvalificera sig till PBP. Väderleksprognosen för midsommarhelgen var minst sagt miserabel men nu fanns det inget utrymme för dåliga ursäkter. Tog gått om tid på oss att packa och kollade mer än en gång att allt var med. På startlinjen i Köpenhamn fanns idel olycksfåglar som liksom vi hamnat lite sent i kvalificeringarna av olika orsaker; bruten axel, ryggproblem, allmänt oturförföljd och armbågsfraktur. Startfältet var internationellt värre, av 8 startande var 3 svenskar, 1 tysk och 4 danskar. Vi fick bra draghjälp av en dansk och vår klubbkompis Jonas Larsson från start men efter första kontrollen var vi själva och det var nog lika bra. Det var viktigt för oss att få köra vårt lopp på våra villkor denna gång och det var nog samma läge för alla som hade sista chansen till kvalificering.
Som seriösa cyklister så hade vi anlänt några dagar innan för att bekanta oss med klimat, mat, vägar samt kynne. Vi hade även fått lite tips om fina vägar och cyklat lite längs 9:ans cykelväg och insett att Sjælland hade underbara cykelvägar. Hav och underbara bokskogar fick vi uppleva samt icke att förglömma fina restauranger.
Vi kom att köra denna rutt på egen hand. Vi låg genom hela loppet sist. Vi kände dock en kontakt med övriga fältet då vi låg hack i häl på en mycket trevlig ryggskadad dansk som var snäll nog att dra oss till första kontrollen. Därefter så såg vi honom på de flesta kontroller som han lämnade ungefär när vi kom in. Vi var förvarnade om att rutten skulle var kuperad och så var fallet. Den kuperade delen var bra fördelad d.v.s. det var första halvan som var kuperad och sista halvan var lite mer dansk. Vi blev mycket positivt överraskade över banan. Den var magiskt vacker. Henrik som älskar vatten och hav fick utan tvekan sitt lystmäte stillat. Men även sträckorna utan hav var underbara med kullar à la Brösarps backar fast lite mer av dem och lite bättre. Vi åkte dit för att slita och kämpa men fick istället njuta och komplett omvärdera Danmark. Vi har hitintills tyckt att Danmark var lite för platt och trist. Det tycker vi inte längre. Lägg dessutom till väldigt charmiga byar med korsvirke, halmtak och en vurm för att behålla gamla hederliga buskar och blommor. Vi lyckades på något magiskt sätt klara oss utan schackringsperioder genom hela loppet. Det som skulle bli en prövning utan dess like blev istället en riktigt underbar tur i ett underbart landskap. Strax innan vi nådde sista stämplingen med körda 35 mil och 5 mil kvar till mål så fick man rejäla rysningar. Men inte av trötthet utan av att få köra längs havet och höra och se det vita skummet när de väldiga vågorna välde in i sommarnatten.
Cykelbanor i Sverige är ett kapitel som kan frambringa mycket aggressioner och minnen om otäcka incidenter eller olyckor. Men i Danmark fungerar det faktiskt. En av hemligheterna är att det är renodlade cykelvägar med en separat gångväg bredvid. Både bilister och gångtrafikanter är uppmärksamma och lämnar företräde. En annan hemlighet är att de inte har nittiograders kurvor slutar i busskur eller trottoarkant eller korsningar med nollsikt.
Skall man sammanfatta loppet så är det en varm rekommendation att köra detta lopp. Det har en dragning som ligger i linje med de vägar vi ifrån Södertälje försöker att välja. D.v.s. ett lopp med cykelglädje.
Skall man sammanfatta vår prestation så var vi mycket osäkra om vi skulle kunna klara av detta lopp och när det väl kom till kritan så blev det en ride in the park. Vi hade förvisso mycket tur med vädret och istället för regnmisär så blev Henrik lätt kräftröd efter turen. Men summa summarum från turen är att ibland är man lite tuffare än man tror.
Vi anmälde oss därför efter mycken ångest och tvekan till PBP idag. För oss innebär det att vi måste fixa en 60 mila innan 14 Juli. Vi kommer göra första försöket till helgen. Del två i planen blir att köra dubbelt så långt men det är långt till dess och ibland är man ju tuffare är man tror. Vi hoppas rejält på det sista både till helgen och framförallt till det där hemskt långa loppet i augusti. 

1 kommentar:

NLC sa...

Härlig läsning! Nu blir jag dock lite gramse på mig själv att jag inte orkat pallra mig över sundet för att pröva...