Full fart i ett blåsippeland

 Jag och Åsa kom lite sent till start och hann precis få korten innan start. Skulle tro att det var runt 15 personer där. En jättesnygg cykelbil kom till start. Jösses Anoda vad fort den gick. Vi cyklade om den när den hade fått punka och när den senare körde om oss när jag tryckte på rejält nerför en utförslöpa så kom den som faren ifrån en annan värld. Jag brukar kunna stå på rätt bra utför annars tung cykel med tung cyklist och starka ben brukar kunna ge en skaplig fart.  Vi startade i medvind. Jag och Åsa hade tätklungan inom synhåll när vi körde ut. De tog det väldigt lugnt och säkert ut från start så det var inte jättesvårt. Solen och medvinden gjorde dock att vi fick stanna för att lätta på klädseln. Vi tackade dessutom högre makter för att vi inte hade tagit vinterbyxor utan för första gången i år (på hemmaplan) körde med sommarbyxor och lösa ben. Varma handskar byttes mot sommarhandskar med ”underställs handskar”, mössa till keps och vindjackan åkte av. Termometern visade inte på jättemycket men medvind och sol gör det varmt. Därefter rullade det på till Rimbo. Vinden sydöstlig kändes det som men med tanke på farten så var den nog mest östlig. Ambitionen var att spräcka rullsnittsårsrekordet på 24,7 och hoppades på 25 nått. Sträckan till Rimbo är rak och med lite trafik så man kan trycka på och lite lätt kuperad. Inte så mycket att det är svårt att hålla ihop men tillräckligt för att det skall kännas lite kul och man får ställa sig upp i en och annan backe. När vi kom till Rimbo så stod tätklungan eller delar av den (eftersläntarna kanske) och höll som bäst på att avsluta sin fika. När vi kom in i butiken så stod den genomtrevlige Mats och välkomnade oss till Rimbo. I Rimbo blev det en MER och en kanelbulle. Sedan vidare mot Hallstavik. Ungefär samma vägtyp som innan, rak och lite lätt upp och ner. Vill man stå på så är detta en mycket kul vägtyp. I likhet med innan var det inte speciellt mycket trafik. Någonstans här så började jag inse att det var sjukt mycket blåsippor. Tror aldrig jag sett så mycket blåsippor som idag. Måste ha någonting med jordmånen däruppe att göra och tajming det gäller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Underbart kul cykling upp till Hallstavik där Shellmacken numera hette Gulf. När vi kom fram så hängde fikade vi med gänget innan oss. De var dessutom snälla att vänta in oss vid starten. Då jag precis lärt mig att köra med bockstyre så ville jag inte ligga i klunga då jag hade fullt upp med att känna mig bekväm med detta så vi körde i egen tropp mot Uppsala. Här kommer min favorit del av 20 milaren. Rak böljande väg med lång sikt så man kan se den böljande vägen framför sig. Lite route 66  känsla. I Uppsala stämplade vi in ruggigt tidigt. Rullsnitt dit 31,1. Målet på 25 kändes som redan intjänat. Uppsala till Täby gick trögare. Dels så var det förvånansvärt mycket trafik vilket drog ner på tempot, dels så var vi lite slitna efter att ha kört för fullt till Uppsala och dels så hittar vi ganska dåligt. När vi försökte köra cykelväg istället för bilväg då och då vek den av åt fel håll så vi fick leda cyklarna över diket till vägen. Vi kom dock i mål på drygt 8,5 h vilket troligtvis är rekord för oss. Rullsnittet hamnade på stolta 27,9 km/h. Bara att konstatera vi är i ruggigt bra form i år. Blev ganska trött i ländryggen men den kändes bättre än förra helgen så även uthålligheten är på väg åt rätt håll. Summa summarum en toppendag.

Den fina bilden är tagen genom fönstret ut från Burger King Uppsala

Halvvägs!

Träningen inför Sverigetempot drog igång med Ötzin, dvs 2 januari. Nu är vi halvägs, lite drygt, om man räknar tid. Räknar man mil, så är det nog inte fallet då man rampar upp dessa. Träningen hitintills går enligt plan. Nu i helgen var vi ute och körde. Rullsnitt låg på lite drygt 24 vilket är årsrekord. Målet är marschfart på 30 och Rullsnitt på 28. Vi närmar oss sålunda målet med god marginal. Osäkerheten gäller uthållighet, Henrik hade rejält ont i ryggslutet mot slutet. Kanske inte så konstigt då han inte kunde köra bockstyre förra året. Men gör man en summering så ser det otroligt bra ut. Vi har troligtvis aldrig varit i så här bra form vid den här tiden på året.

Mål 2016: Sverigetempot eller Length of Sweden

Sverigetempot är ett lopp som vi länge har tänkt att vi borde köra någon gång men det har aldrig känts som det har varit det året. I år känns det annorlunda. I år känns det rätt. I år känns som det perfekta målet för oss. 2015 blev ett skadedrabbat år med begränsat med cykling och Henrik är väl inte helt återställd ännu. Formen var sålunda inte den bästa när 2015 gick mot sitt slut. Vi kände att vi behövde ett mål för att komma i form och ha något att se fram emot. Så när det nya året blev till så började vi träna och sikta på att köra PBP Audax. Ett lopp vi körde för 10 år sedan. Vi fick dock lite kalla fötter när vi var på ett uppstartsmöte för loppet. Att i ordnat led cykla tillsammans 120 mil och inte få sova när man ville var nog lite i tuffaste laget. En del minnen ifrån det loppet dök även upp om hur svårt det var att hålla sig vaken. Vi kände att det vore nog kul att köra det loppet igen någon gång men i år var nog inte det året. Mille Miglia fanns också med bland tänkbara lopp men vi var lite rädda för värmen i Italien i augusti. Sedan kollade vi in på Sverigetempot, oklart varför. Det kändes spontant som att det kanske kunde vara ett bra lopp. Sedan dröjde det inte länge innan vi googlade fram bloggberättelser, kikade på möjliga sträckor, funderade på träningsupplägg och slutligen anmälde oss. Nu är vi hårt nere i träsket och har redan börjat med träningen och formen börjar återvända. Träningsplanen är mer eller mindre en kopia ifrån uppladdningen ifrån London-Edinburgh-London (LEL). Vi prioriterar långa pass och försöker bygga uthållighet. I år kom vi igång med träningen 2 januari med Tour de Ötzi, en 20 milare ifrån Barkarby. Sedan dess har vi försökt att köra ett långpass varje helg. Veckan som gick var vi en vecka på Gran Canaria och lyckades få in 70 mil och rackans massa höjdmeter. Innan resan var vi mycket osäkra på hur det skulle gå. Dels beroende på att Henrik inte kommit igång med bockstyrecykling efter armbågsskadan och dels för att branta berg kräver en del kondition och uthållighet. Det gick dock mycket bättre än väntat. Henrik kunde cykla med bockstyre och vi kunde vara ute och cykla hela dagarna. När vi började träna inför LEL så kom vi igång mycket senare än i år. Det ser med andra ord ut att bli ett ruggigt bra år i år. Vi tänker även att försöka kopiera uppladdningen inför LEL, vi planerar att cykla till start. Tanken med det är att då är kroppen redan igång med fettförbränning och snabb återhämtning och det fungerade jättebra som uppladdning för LEL. 2016 kommer bli ett underbart år. Bilden är från träningsveckan på Gran Canaria.

Ibland är det tuffare än man tror och ibland är man tuffare än man tror

40-mila har i år blivit en rejäl utmaning. När vi själva arrangerade var Henrik inte i närheten av att vara läkt för att kunna cykla 40 mil. Vi hade precis klarat 30 och var mer än nöjda med det. Men helgen därpå när Skövde anordnade en ny bansträckning på 40 mila, speciellt anpassad för halta och lytta (mao för oss) så kändes det som våran chans. Den helgen arrangerade vi dock själva en ”sista chansen”-30-milare och det var ingen vi kände på startlinjen som vi vågade be om hjälp att ansvara för starten varför detta tillfälle snöpligt gled oss ur handen.

Första seriösa försöket var därför först 30 maj i Örebro. Mille hade erbjudit sig att hjälpa till med starten av 60-mila från Södertälje så det var grönt. Men sedan började tecknen komma för att vi inte skulle åka. Skrikande broms på bilen som initialt var ett skitproblem som skulle fixas över dagen veckan innan, hann växa till ett jätteproblem och ingen bil skulle sålunda finnas. Henriks provcykeltur på fredagen för att kolla om sänkt styre funkade blev istället en uppvisning i ont knä som inte ens Voltaren kunde råda bot på och där rök tillfälle ett.

Andra försöket kom vi lite längre. När vi vaknade på lördagsmorgonen i Göteborg på nationaldagen för att göra oss i ordning insåg vi att cykelbyxorna var kvar hemma… Inget att göra åt det tidigt en lördagsmorgon. Cykelbyxor känns inte precis som ett klädesplagg man kan låna av en bekant… och 40 mil i jeans är uteslutet.

Tredje gången gillt i Köpenhamn. Nu var det verkligen sista chansen för att kvalificera sig till PBP. Väderleksprognosen för midsommarhelgen var minst sagt miserabel men nu fanns det inget utrymme för dåliga ursäkter. Tog gått om tid på oss att packa och kollade mer än en gång att allt var med. På startlinjen i Köpenhamn fanns idel olycksfåglar som liksom vi hamnat lite sent i kvalificeringarna av olika orsaker; bruten axel, ryggproblem, allmänt oturförföljd och armbågsfraktur. Startfältet var internationellt värre, av 8 startande var 3 svenskar, 1 tysk och 4 danskar. Vi fick bra draghjälp av en dansk och vår klubbkompis Jonas Larsson från start men efter första kontrollen var vi själva och det var nog lika bra. Det var viktigt för oss att få köra vårt lopp på våra villkor denna gång och det var nog samma läge för alla som hade sista chansen till kvalificering.

Som seriösa cyklister så hade vi anlänt några dagar innan för att bekanta oss med klimat, mat, vägar samt kynne. Vi hade även fått lite tips om fina vägar och cyklat lite längs 9:ans cykelväg och insett att Sjælland hade underbara cykelvägar. Hav och underbara bokskogar fick vi uppleva samt icke att förglömma fina restauranger.

Vi kom att köra denna rutt på egen hand. Vi låg genom hela loppet sist. Vi kände dock en kontakt med övriga fältet då vi låg hack i häl på en mycket trevlig ryggskadad dansk som var snäll nog att dra oss till första kontrollen. Därefter så såg vi honom på de flesta kontroller som han lämnade ungefär när vi kom in. Vi var förvarnade om att rutten skulle var kuperad och så var fallet. Den kuperade delen var bra fördelad d.v.s. det var första halvan som var kuperad och sista halvan var lite mer dansk. Vi blev mycket positivt överraskade över banan. Den var magiskt vacker. Henrik som älskar vatten och hav fick utan tvekan sitt lystmäte stillat. Men även sträckorna utan hav var underbara med kullar à la Brösarps backar fast lite mer av dem och lite bättre. Vi åkte dit för att slita och kämpa men fick istället njuta och komplett omvärdera Danmark. Vi har hitintills tyckt att Danmark var lite för platt och trist. Det tycker vi inte längre. Lägg dessutom till väldigt charmiga byar med korsvirke, halmtak och en vurm för att behålla gamla hederliga buskar och blommor. Vi lyckades på något magiskt sätt klara oss utan schackringsperioder genom hela loppet. Det som skulle bli en prövning utan dess like blev istället en riktigt underbar tur i ett underbart landskap. Strax innan vi nådde sista stämplingen med körda 35 mil och 5 mil kvar till mål så fick man rejäla rysningar. Men inte av trötthet utan av att få köra längs havet och höra och se det vita skummet när de väldiga vågorna välde in i sommarnatten.

Cykelbanor i Sverige är ett kapitel som kan frambringa mycket aggressioner och minnen om otäcka incidenter eller olyckor. Men i Danmark fungerar det faktiskt. En av hemligheterna är att det är renodlade cykelvägar med en separat gångväg bredvid. Både bilister och gångtrafikanter är uppmärksamma och lämnar företräde. En annan hemlighet är att de inte har nittiograders kurvor slutar i busskur eller trottoarkant eller korsningar med nollsikt.

Skall man sammanfatta loppet så är det en varm rekommendation att köra detta lopp. Det har en dragning som ligger i linje med de vägar vi ifrån Södertälje försöker att välja. D.v.s. ett lopp med cykelglädje.

Skall man sammanfatta vår prestation så var vi mycket osäkra om vi skulle kunna klara av detta lopp och när det väl kom till kritan så blev det en ride in the park. Vi hade förvisso mycket tur med vädret och istället för regnmisär så blev Henrik lätt kräftröd efter turen. Men summa summarum från turen är att ibland är man lite tuffare än man tror.

Vi anmälde oss därför efter mycken ångest och tvekan till PBP idag. För oss innebär det att vi måste fixa en 60 mila innan 14 Juli. Vi kommer göra första försöket till helgen. Del två i planen blir att köra dubbelt så långt men det är långt till dess och ibland är man ju tuffare är man tror. Vi hoppas rejält på det sista både till helgen och framförallt till det där hemskt långa loppet i augusti. 

PBP 2015, nu startar äventyret

Det är inte alltid lätt att sätta mål för det kommande året. Mål skall vara specifika, mätbara, utmanande, realistiska och tidsatta om jag inte missminner mig. 2015 går Paris-Brest-Paris randonneur. När loppet senast arrangerades gick det inte så bra för oss. Loppet började fint, vi åkte iväg som en stormvind i en magisk medvind men sedan gick dessvärre cykeln sönder och gick inte att reparera. Vi kunde och ville men tekniken stod oss icke bi. Det finns sålunda en rejält oplockad gås där.

Målet för 2015 blir därför Paris-Brest-Paris. Ett perfekt mål för oss. Tidsatt: Augusti 2015 bär det iväg, specifikt och tidsatt ingen tvekan om man uppfyllt målet eller inte. Är man inte i Paris i tid så är man inte. Utmanande kan tyckas svårare men den som följt oss på vår blogg inser att vi har nog inte cyklat så mycket senaste tiden och är nog inte i vår bästa form. Det har varit mycket sjukdom, jobb och annat som satt käppar i hjulet.

På bilden ses en man, inte i sin bästa form och med arm i högläge, som är ruggigt sugen på PBP 2015. I sann hederlig nyårslöftesstil så går startskottet första januari. Första januari startar sålunda äventyret.

/ Henrik

Brittsommar

Lite oklart varför Henrik har ärmar på. Huvudelen av turen var det bara armar.  Hösten är otroligt vacker och luften frisk. En njutning för öga och lunga. En fin cykel gör inte saken sämre. Ännu inget namn på cykeln. Henrik håller som bäst på och rider in den. Idag var vi lite inne på Karl Gerhard men tiden får visa vem hen är. Formen så där men vi har äntligen kommit igång med träningen. Kan tyckas lite sent på säsongen men inte om man har fokus på 2015. Så i själva verket är vi ruggigt ambitiösa.

Vägarna längs Elbe

Måste skriva något om vägbeläggningen. Cykelvägarna längs Elbe är av minst sagt varierande kvalitet.  Här och var är det nylagd asfalt. Ofta är det cykelväg längs allé där trädrötterna ifrån träden skakar om en rätt så rejält. Sedan finns det hålbetong, plattor som man har lagt. Dessa ger en betydligt mindre omskakning med mer åt det konstant molande hållet. Då och då så har även en sådan satt sig så man får sig en rejäl skakning. Men bäst omskakning av dem alla är dock kullerstenarna  som de lägger på de finaste avsnitten. Tex cykelvägar över små söta cykelbroar. De vackraste avsnitten i byarna. Kullerstenarna är egentligen mycket glest lagd grov och stor gatsten. Då avstånden mellan stenarna är stor så når man tvenne mål. Dels så skakar cyklisten så han tror att han skall bli tokig och förstår därför att detta är ett fint ställe dels så utgör utrymmet mellan plattorna ett utmärkt ställe för krossat glas. Detta i kombination med den hårt vibrerande rörelsen hjulet gör när man kör över stenen det möjligt att slå hål på de mest punkasäkra däck. Cyklisten får då ett utmärkt tillfälle att stanna och se hur vaclert det är. Vi har köpt 2 däck ock en sisådär 9 slangar än så länge och lappat många däck.