Höst

Det känns lite ovant med kylan men det kan vara väldigt härligt att cykla på hösten. Gula löv som virvlar i luften, vackra färger och härlig doft. Vi tog en sväng kring östra mälaren i söndags och såg då detta vackra lärkträd i höstskrud.

Hemma igen

Hemresan var ännu en utmaning. Taxi, Flyg, taxi, hotell i London, taxi, tåg, tunnelbana (2 byten), tåg, taxi och slutligen bil med en övernattning i Bremen. Men det flöt på bra så vi och cyklarna kom hela hem. Vi kommer att skriva en längre reseberättelse såsmåningom men det dröjer lite eftersom vi för tillfället är utan dator. Vi tackar för all fantastisk support som vi fått på bloggen och via mail!

Mycket poliser i Brindisi

Här är finansinspektionen ute och jagar fula fiskar.

Siffror för cb!

Sträcka 2647 km, 22381 höjdmeter. Bilden visar slutet på via appia.

Cykelpackning

Ett minst lika stort äventyr är cykelpackning. Vi har varit runt på alla cykelbutiker, hyrt bil, varit på järnvaruhandlare, ägnat timmar åt packning, Lånat specialnycklar av hotellägarens kompis, gråtit över kärvande små skruvar. Uppfunnit lastupptagande bryggor i packningen och nu kvarstår den tuffaste prövningen av dem alla ångesten inför resan. kommer Cyklarna att överleva?

Brindisi!

När vi lämnade hotellet på morgonen skällde hundarna i grannhusen som galningar. Tyvärr fanns där även en lös hund som satte skräcken i oss. Vi försökte se lugna ut och förmanade bestämt hunden att sluta jaga oss och som tur var lydde den. Den sista sträckan var vackrare än den föregående. Det var inte lika mycket sopor längre och det var lite småkulligt igen. Vägen kantades av olivträd och stora exklusiva gangsterpalats. När vi närmade oss Alberobello, där vi skulle stämpla för näst sista gången, så såg vi små underliga stenhyddor (Trulli). De första vi såg var små och gamla och de låg i anslutning till stenmurarna kring odlingarna. Senare såg vi även nyare hyddor som verkade användas som bostadshus, caféer och hotell. Vi försökte stämpla på ett café i Alberobello, men återigen blev vi vägrade med hänvisning till att chefen inte var på plats. Vi började misstänka att de var rädda för att vi var maffian och att de riskerade utpressning om de stämplade. I en närliggande affär var emellertid chefen närvarande och stämplade våra kort. Vid lunchtid närmade vi oss Brindisi med blandade känslor. Det kändes både fantastiskt att snart ha uppfyllt årets stora mål men samtidigt sorgligt att äventyret snart var till ända. I Brindisi stämplade vi på järnvägsstationen. Även där krävdes det viss övertalningsförmåga. Vi hänvisade till att vi följt järnvägen och att vi väldigt gärna ville stämpla på stationen. Till slut gav hon efter och stämplade men hon vägrade sätta sin signatur. Efter ytterligare en stunds bedjande fick vi en signatur också, fast om den var hennes riktiga vet vi ju förstås inte… Nu ska vi ut och fira!

Över fälten

Vi lämnade Termoli via ett industriområde och kom sedan ut på en riktigt vacker landsbygd igen med krokig väg och små kullar. Precis före frukost fick Åsa punka. På grund av regn, lågt blodsocker och en portion otur så råkade vi få hål på den nya slangen när vi krängde på däcket. Efter 5 minuter var det därför dags att byta slang igen. Landskapet var för ovanlighetens skull väldigt platt. Vi körde förbi stora odlingsfält, med oliv- och vinodlingar. Utmed vägarna låg uttjänta toalettstolar och stora högar med glas- och plastflaskor och diverse andra sopor. Helt obegripligt för oss, men när vi kom hem och hörde talas om sopskandalerna i Neapel klarnade bilden. Vägbeskrivningen för denna del av turen var inte helt otvetydig. Det fanns flera vägar att välja mellan, och i något läge valde vi uppenbart fel väg, för det visade sig att den slutade i en rasad bro. När vi vände tillbaka för att ta en annan väg upptäckte vi vilken fin medvind vi haft. Vi chansade på en annan väg, men den slutade i en åker och vi fick vända igen. Till slut kom vi fram till Foggia där vi stämplade och åt härliga Foccacia al pommodore till lunch. Framåt eftermiddagen kom vi ut till havet igen. Här låg städerna som ett pärlband och det blev ideliga stopp för rödljus. Lunch två intogs på en bar i Bisceglie. Vi parkerade cyklarna inom synhåll och låste med det lilla lätta virelåset som vi hade som snabblås. Under tiden vi åt diskuterade var vi skulle boka hotell för natten. Barägaren och en envis bargäst ville enträget hjälpa oss. De avrådde starkt från att övernatta i Bitono, som vi tänkt eftersom det var så mycket kriminalitet där. När Åsa hade bokat ett rum i Sannicandro di Bari och vi var färdiga för avfärd kom det in ett större gäng till baren. En till synes charmerande herre började fråga ut oss om var vi kom ifrån och vart vi var på väg. Men vi var inte så lättlurade, utan vi såg att bakom gänget så stod det en kille och kollade intresserat på cyklarna. Henrik gick raskt ut till cyklarna, Åsa betalade notan och vi lämnade snabbt gangstrarna. Hotellet visade sig ligga på vissjan och låg bakom murar med en automatport. Det kändes ju tryggt, men det är oroande att det behövs. Hotellet hade ingen restaurang och eftersom vi inte hade lust att ge oss ut i mörkret igen för att hitta mat så började vi vänja oss vid tanken på att lägga oss med tomma magar när den charmerande hotellreceptionisten erbjöd oss att ringa efter pizza. Brilljant! När vi hade duschat och tvättat kom pizzan till hotellrummet.