650B på grus

Feta däck skall ju funka bra på grusvägar. För att testa hur mycket bättre 650B funkar än vanliga däck så lät vi familjens grushare prova på grusvägar med sin nya cykel.  Vi behövde reka om 30 mila runt Åkers varför vi bestämde oss för att därefter fortsätta österut för att pröva lite några fina grusvägar vi kört innan i trakterna kring Rocklänna. Ture flöt oppanpå gruset och det som kunde varit en utmaning blev njutning.  Tempot sattes snarare av Henriks cykel som grävde ner sig i gruset än av grusharen. Bilden tagen på en grusväg vi inte provat innan som vi körde i ren grusglädje. På det hela blev det en underbar dag. Solsken, sommarcyklar, underbar natur och glass i solen.  Henrik körde kortärmat och knickers när det var som varmast.  Vi hamnade i Örebro och funderar som bäst om vi inte borde ha några 650B breveter nästa år med underbara gruspartier.

Ture på Vikbolandet

Idag var det medvind, sol och underbara vägar. Vi rekar om 40-mila för att få rutten från Södertälje tillräckligt lång, men framförallt för att få finare vägar. Vi hittade en ruggigt fin sträcka ifrån östra Husby till Stegeborg och från Stegeborg till Östra Ryd. Det är underbart att köra vägar som följer naturen, man känner sig som en del av den. Den som gillar slingrande och backiga vägar kommer inte att bli besviken. Vi har sett massor av djur: tranor, en fasan, betande älgar, flockar av hjortar, rådjur som sprang ut precis framför oss. Massor av blommor: trädgårdar som exploderar av vårlökar men också mycket av naturens eget fyrverkeri med blåsippor och tussilago och till och med en vitsippa. Dammen mellan Stegeborgs trädgårdshotell och Stegeborg är den största explosion av tussilago i mannaminne. Det blev en helt underbar dag och 40 mila har fått massor av nya fina kilometrar.

Klart cykeln skall ha ett namn!

I ett underbart väder begav vi oss söderut. Åsas nya cykel har prytt sin plats i brasrummet men hittills har hon inte velat ta ut den. Men med torra vägar och inget regn i prognosen så blev det äntligen av.
Cykeln hade hittills inte fått något namn. Förslagen haglade. Den kom ju från Göteborg så Beda, Glenn eller kanske nån Göteborgsvits. Eller varför inte Stålfarfar eller kanske Rulle. Till slut insåg vi att det var en Ture. Detta blev sålunda Tures första tur och vi hade tur med vädret.

Vi lutar åt Le Grimpeur de France

Det bästa loppet vi någonsin har kört är Le Grimpeur de France. Vi har velat och trevat inför året men nu känns det som om vi har bestämt oss.

Vi har aldrig varit i så bra form som när vi körde Le Grimpeur de France 2008. Vi kommer nog inte i den formen igen men vi kan förhoppningsvis kompensera det med erfarenhet. Le Grimpeur de France är ett tufft lopp. När vi hittade loppet så var det även känt under titeln ”La randonnée en vélo la plus dure du monde”. Det lär ha skapats av några cyklister som tyckte att Tour de France var för lite berg och för mycket transportsträckor och tog Tour de France bästa bergsträckor ifrån olika år och byggde sin dröm.

Vi hade ambitionen för några år sedan att köra igen men då hade Aser (klubben som arrangerade GF slutat att ge loppet). Nu gör vi ett nytt försök och kommer att fråga Aser igen. Om de inte ger loppet så får vi väl fixa GF under svensk flagg, för GF skall det bli.

Sist det begav sig: http://laggis.blogspot.se/2008/06/blog-post_23.html

Sludd och motvind

Man glömmer lätt hur tufft det kan vara med sludd och stark motvind.  Vi begav oss strax före 11 med racerdäck och sommarcyklar med målet Norrköping. Rullandes småvvägar ut från Södertälje för att undvika mördargruset. När vi passerade Södertälje golfklubb så kände vi oss jättevarma. Skoöverdragen åkte av och Henrik bytte mössa mot sommarkeps. Våren kändes nära, våren kändes nu, för varje tramptag kom den närmare. Vi log, vi njöt och föga visste vi vad som komma skulle. Allt rulla på och livet kändes underbart. Inte helt fel med sommarcyklar i februari.  Nån mil innan Läggesta kom sludden. Det blev lite kallare och blötare men kändes ok. I läggesta träffade vi ett gäng trevliga cyklister varav en hade cyklat ifrån Sala. Södertälje impade föga. De undrade om vi inte ville socialcykla lite innan vi fortsatte mot Norrköping.  Vi trodde nog att de såg lite för snabba för varför vi avböjde.  Sedan började det. Vinden tilltog sludden tilltog. Cykeln kändes fastfrusen i isen. Sludden slipade ansiktet som en rasp. Vattnet i sludden i kombination med vinden gjorde att man blev rejält kall. Vi stannade och bytte handskar emot vantar klädde på oss mer men inget hjälpte. Benen kändes som bly kroppen värkte orken tog slut. Till sist bestämde vi oss. Vi tar på oss allt; underställ, regnjacka, flera lager vantar.... Totalt utpumpade och med en icke existerande blodsockernivå så blev det pizza i Stigtomta. Säga vad man vill om sludd men det är underbart när den slutar. Vid åttasnåret och ett leende ifrån öra till öra rullande vi in i Norrköping. Finns det något mer underbart att ha ridit ut en storm!

Dag 7 Berget runt

Sista dagen är alltid lite speciell. Alltid lite trist när något underbart tar slut, men det var dock svårt att nära några sådana känslor bland soliga berg. Toppen runt är en riktigt trevlig runda där man från mitten av får se ner i dalgångarna åt alla väderstreck. På ena sidan är det snustorrt och på andra rinner en bäck över vägen. Gran Canaria är en riktigt vacker ö som erbjuder mycket fin cykling. Så här sista dagen så är det dags för lite reflektioner. Vad var bra, vad var mindre o.s.v. Vädret, förutom gårdagen, var bland det bästa vi har haft på Gran Canaria. Soligt och varmt i bergen och inte för mycket blåst. Det var många långsamma bilar i utförslöporna. Minns det som vi brukar bli omkörda av bilar utför. Det hände inte denna gång utan det var alltid vi som hann ifatt bilarna. En bra gissning är att det är fler turister i bergen som inte kan lika vägarna bra som ortsbefolkningen (även om man skulle vilja tro att det är vi som blivit snabbare). Kustvägen till Mogan har blivit en riktig hit eftersom motorvägen nu går hela vägen till Mogan så att det bara är bussar och turisttrafik kvar på kustvägen. GC 500 till El Doctoral är bra mycket bättre efter man infört den långsamma sträckan genom San Agustin. Det är numera så få bilar att man inte behöver ligga i vägrenen och slipper därmed otal med punkor. Inte en enda punka på hela denna resa! Formen borde inte ha varit bra med tanke på höstens avsaknad av cykling men upplevdes som rätt bra. Vi cyklade i stort sett hela tiden förutom en halvdags vila. Är man nere en vecka funkar det utmärkt. Det blev 65 mil och ett otal höjdmetrar. Henrik körde med ryggsäck. Det kan skilja en hel del i temperatur mellan bergen och kusten så det är bra att kunna ha med sig en del förstärkningskläder även om vi inte använde så mycket. Det är inte kul att cykla utför med för lite kläder. Denna gång bodde vi på ett uppassningshotell där man inte kunde koka eget kaffe osv. Det funkade rätt OK det också. Är man inte så mycket på hotellet så gör det inte så mycket. Kommer vi tillbaka nästa år igen? Troligtvis ja. Svårt att uppbåda bra cykling i januari på närmare håll. Totalintryck: Mycket fler cyklister i år jämfört med tidigare år. Det är en rejäl ökning bland de som cyklar på långa turer. Vi mötte massor av cyklister (runt 25) när vi körde berget runt idag. För tre år sedan så mötte vi inte en enda. 

Bilden visar det, av alla turister, mest fotograferade motivet. 

Dag 6 Kallt i bergen

Det skulle bli berget runt idag men när termometern visade 6 grader på 1300 meters höjd (Ayacata) och det var lätt regn så ändrade vi planen och rullade neråt värmen. Man får inte glömma poängen med semester. Kan man välja mellan kallt och regn och sol och varmt så bör man nog välja det sistnämnda. Åsa var rätt nöjd med valet (bild efter avslutad tur).