Montering av trainer

Det går en trainervåg genom Sverige. Med termometern på minus 20 så tyckte även vi att det var dags att montera trainern. Vi har en som vi köpte för några år sedan förvarad lite här och där. Nu började dock utmaningen att identifiera detaljerna och förstå vad de skulle användas till.


Vi har lyckats identifiera det mesta. Sladdar att ha mellan broms, reglage och dator. Ett orange däck specialdesignat för trainer att ha på bakhjulet (snyggt skall det vara). En grå matta att ställa trainern på (lite oklart med funktion men vi tror dämpande av ljud, skydd av golv samt matchar det orangea däcket). Ett stöd att ställa framhjulet i så att cykeln inte välter och viktigast av allt en elektriskt driven broms. Men det konstiga är att vi också hittade en specialdesignad trainerbralla. Den ser mycket besynnerlig ut, lite oklart hur man tar på sig den. Ett är dock säkert - den är minimalistisk. Tanken är nog att vara så luftig som möjligt, designen känns dock minst sagt i Boratklass.

Är det någon som har erfarenhet av brallan så är vi tacksamma för all info. Vi är själva minst sagt skeptiska. Henrik vägrar att bära den så initialt kommer vi att använda den som svettskydd för cykeln.

Istället för Audax!

Vi hade som ambition att cykla Audax idag. Fina spår i Lida och kylslagen prognos fick oss dock att avstå. Ett ypperligt val visade det sig. Temperaturen i Lida låg mellan minus 10 och 17 dvs långt under det vi tål på cykeln. Spåren och stämningen i Lida var magisk, alla log. Vi tog en solrunda och en pannlamperunda. På bilden syns en pannlampeman med runt is i skägget. Det syns inte så bra på bilden men såg riktigt kul ut i verkligheten. Kallt i kombination med hög luftfuktighet månne.

2009 Tandemcykelåret

2009 var tänkt som lite ett mellanår efter ett tufft 2008 då vi körde Grimpeuren, huvudambitionen för året var att lära oss köra tandem. Cykeln dröjde dock lite, dröjde lite till, försvann på vägen, återsändes till fabriken p.g.a. lackskada… Mycket strul var det. Vi trodde att det skulle ta en vecka men det tog 4 månader. Vi beställde den i februari och fick den i juni. Detta gjorde att vi kom igång lite sent på säsongen. När vi väl kom igång så var det å andra sidan desto roligare. Det visade sig vara riktigt kul med tandemcykling. Det var dock svårt att lära sig att cykla tandem och i början fick vi problem med att vi spände oss när vi cyklade. På platten så cyklade vi så fort som vi trodde innan men på kuperad terräng och på kurviga vägar gick det betydligt långsammare.

Året för vår del kom att domineras av rekning av nya randonneurrutter för Fredrikshof. Det är få vägar söder om Stockholm som vi inte har kört. Ibland tog vi bilen till Nyköping för att starta rekningen därifrån, ibland var vi ute i fält några dagar och sov över på hotell. Det har varit helt underbart att reka även om det visade sig vara mycket svårare än vad vi hade trott. Det har varit massor av nya vägar vi har fått se. Städer vi har bekantat oss med: Norrköping var en betydligt trevligare stad än vad vi hade föreställt oss, Finspång överraskade åt det andra hållet. Att hitta en trevlig restaurang i Finspång en lördag är ett totalt hopplöst uppdrag (gäller med all säkerhet även övriga veckodagar även om vi inte har prövat dessa). Rekningen var som helhet ett rejält lyckokast även om det har slukat massor av tid. Vi blev helt klara med 20- och 30-mila. 40- och 60-mila återstår dock ytterligare lite arbete på men något skall vi ju göra i vår också. Vi hann även med en del andra roliga saker. Årets permanent blev en rejäl lyckoträff. 100 col en Alpes var en jättetrevlig runda. Vi körde den utan tidsgräns vilket säkert var tur då Henrik råkade ut för en kanonbonkning och värmeslag dag 1 efter att ha kört för länge i bergen utan salt och mat i stekande hetta. Efter det tog vi det lugnare vilket innebar att vi hann ta massor av foton. I augusti körde vi Super Brevet Scandinavia. Efter att ha kört Grimpeuren trodde vi att vi var osårbara och förberedelserna var därefter. Vi åkte hemifrån med ett batteri till lampan dock utan laddare och reservbatteri. Dag ett kunde vi inte starta på grund av att en del av vevpartiet hade lossat (vilket snarare var otur än slarv). Efter att ha besökt en cykelverkstad så kunde vi starta några timmar efter de andra. Vi gjorde vårt bästa för att köra in tiden. Låg nere i bocken i hård motvind i 30-40 km/h. Vi hade dock vare sig saft i flaskorna eller energikakor - 120 mil är ju inte så långt... Det visade sig dock dag 2 att Henrik var totalt slut. Sjuk, jag måste vara sjuk var slutsatsen och idén på att bryta startade. Dag 3 på morgonen var dock Henrik hyfsat återställd och vi insåg att vi hade kört stenhårt men slarvat med dieten så med en ökning av sockerdosen så piggnade Henrik till och vi kunde defilera in i mål. Det fanns även annat kul under 2009 som t.ex. vårläger och Gran Canaria som inramade året, både som inledning och avslut.
2010 är siktet inställt på Arc en Cimes. Det kommer att bli den ultimata alpturen. Träningen är tänkt att starta i januari. Det är en stentuff utmaning varför vi hoppas på en bra försäsong. Det krävs en bra försäsong för att klara av en så tuff utmaning. Det blir även slutrekning av 40 och 60 mila på våren och en ruggig massa randonneurlopp så att Sverige kommer bra till vid kvoteringen.
Bild på Åsa då hon klarar 23% aren på Gran Canaria (lägg märke till den intressanta dragningen av elledningen) och ifrån Col de Fer då Henrik har bonkat och vi gott om tid att hitta de optimala vinklarna för en bra bild.

Dags att testa klapparna!

Efter julmaten så var det äntligen dags att prova julklapparna. Då det är 30 cm snö i Huddinge och -9°C valde vi att prova klapparna i skidspåret istället för på vägen. Det att vi är minst lika skid- som cykeltokiga kan även ha bidragit. Är det fina spår så väljer vi alltid skidspåret framför cykeln. Klapparna fick klart godkänt: Åsa provade keps, vintertröja, sockar och skarf. Vintertröjan utklassade hennes skidtröja. Det är bara att konstatera att tillverkarna av cykelkläder ligger flera steg före tillverkarna av skidkläder. Ett tecken på detta är att det fortfarande är skidtröjor utan bakfickor som dominerar. Henrik provade dock inte sina nya cykelskor. Det skulle dock inte förvåna om SPD vore överlägsna Salomon och Rottefella. Summa sumarum - bra klappar och en underbar tur i Lidas 17 km spår.

Hejdå bergen!

Idag tog vi en sista tur i bergen. Vi valde att runda ”centralmassivet”. Vi körde först österöver till Telde och därifrån norr om bergsmassivet till Cruz de Tejeda på 1500 meter över havet. Det var en jättefin runda. Det är bra mycket grönare på öst och norrsidan av berget. Byarna känns dessutom mer pittoreska (kan bero på at de bebos till stor del av icke turister). På toppen av passet hittade vi en trevlig restaurang där det blev grillat lamm. Vägen hem ifrån passet gick via Tejeda och Ayacata och det var rejält med blåst och regn. Vägen upp där det brukar vara regn var det dock sol. Vi har råkat ut för underliga vindar veckan vi varit här. Istället för de normala nordostliga vindarna har det varit sydvästliga vindar. Vi har haft 2 dagars regn vilket antagligen är sensation för området. Vi har kört förbi en reporter med kamerateam vid en vattenpöl och sett massor av frön som börjat gro i öknen. Ambitionen är väl att få det grönt till när Skogling kommer ner.

Busväder i bergen

Heavy Rain sa prognosen. Dagen började med åska och spöregn. Åska tillhör inte favoriterna men lite regn är inget hinder för en randonneur. Efter frukosten så gick åskan över som tur var. Vi begav oss upp i bergen, mest för att få lite lä av bergen. När vi väl började klättringen insåg vi vilket lyckokast det var. Bäckar och forsar överallt. Massor av grus stenar bäckar och pölar på vägarna . Det blev en jätterolig och teknisk körning. Inte så farligt kallt heller +14 vid 1400 meters höjd. Här och var fick vi även uppleva heavy rain. Man glömmer fort de härliga sommarregnen. Ibland regnar det bara så absurt mycket . I ett land där man inte prioriterar diken och gatubrunnar blir det desto roligare. Här och var körde vi omkring i molnen. En riktig toppendag med härliga vindar och massor av teknisk körning.
Dagens Gran Canaria-tips blir en restaurang. En riktigt bra grillrestaurang som ligger precis innan man ger sig upp i bergen ovan Mogan. Riktigt gott och välsmakande. Det bästa vi ätit på Gran Canaria hittills utan konkurrens. Grillat rekommenderas - idag blev det skaldjur. Det är lockande att dra morgondagens tur så att även den går förbi restaurangen.

Gran Canarias bäst bevarade hemlighet

Att hitta vägen upp i bergen ifrån El Tablero kan kräva en hel del envishet. Vägen är inte skyltad och byn är full av enkelriktningar. Men hittar man väl vägen så är den värd all möda man lagt ner på att hitta den. Tipset är att vägen ser ganska oansenlig ut och går uppför i slutet av byn. Vägen är underbart smal, ungefär som en cykelväg. Det är bra asfalt, väldigt få bilar, den är otroligt slingrig och den böljar upp och ner på sin väg uppför berget. Man ser inga andra cyklister så det är tyvärr få som har hittat den. Den börjar vid Maspalomas och slutar på 800 meters höjd där den övergår i en lerig väg av det värre slaget. Vägen upp är jättekul. Det finns gott om kraftiga motlut att mäta krafterna och dessemellan små slingriga utförsbackar att njuta av. Vägen är slingrig och utsikten bedårande. När man sedan vänder på 800 meters höjd så väntar en berg och dalbana av det roligare slaget. I och med att det går nedför så flyger man även uppför motluten och det lutar rejält i kurvorna även uppför. Har man inte ett leende ifrån öra till öra efter den turen så är man definitivt inte cyklist.