En sån där höstdag man längtat efter

Tanken var att vi skulle åka med Hofvets utflykt till kakslottet men det ville sig inte. I god tid begav vi oss ut i garaget för att ta fram cyklarna. Det visade sig dock att Henriks favoritcykel, Enigman, var i lika bra ordning som han hade lämnat den. Den snälla cykelfen hade inte varit framme under natten och lagat styrlaget som glappade och bakbromsen som drog snett. När så var fallet så fick vi snabbt fixa i ordning Henriks racercykel (Cannondalen): pumpa däcken och fixa bakbromsen som drog snett (smittar det?). Det blev en fulfix av bakbromsen (släppa på bromsen). Bakdäcket hade några fula skärskador varför vi slängde med ett nytt däck också. Så äntligen iväg. Rejält sena, ner på stora vägen och bra tryck på pedalerna för att hinna. Vi kommer dock inte långt innan Åsa undrar var Henrik har vindvästen. Med en prognos på 11 grader och rejält blåsigt vände vi åter för att hämta västen. Väl hemma fann vi västen ganska snart och begav oss iväg mot startplatsen i Farsta. Vi insåg dock att vi inte längre hade någon chans att hinna dit men hoppades att vi kunde möta dem på vägen. När vi trodde att de snart skulle dyka upp så uppsökte vi en strategiskt vald plats med bra sikt och vid slutet av en uppförslöpa så vi lätt skulle kunna haka på klungan när den kom. När vi som bäst står och väntar känner Åsa avsaknaden av plånboken i ryggfickan. Var den tappad eller glömd? Efter ett kort rådslag vänder vi åter för att antingen finna plånboken längs vägen eller hemma eller i värsta fall spärra kort. Plånkan visade sig turligt ligga hemma. Med missad hofvetklunga så bestämde vi att ta en tur på egen hand. Med sol, singlande höstlöv och med friska höstvindar så begav vi oss ut mot Södertörn. Vi bestämde oss för att köra som om vi hade kört med hofvet, d.v.s. ganska hårt. Henrik som låg först la in ryck och temposträckor. De flesta oväntade som t.ex. när Åsa drack men en del lättförutsägbara som t.ex. när det fanns en cyklist inom synhåll. Vi lyckades hålla bra fart på platten under fartsträckorna ut mot Sorunda med farter upp mot 40 km/h. I Sorunda åt vi på den lokala krogen som faktiskt är riktigt bra. När vi vände åter så förvånades vi av avsaknaden av motvind. Konditionen är nog inte så dålig trots alla förkylningar den sista tiden. Uppför har vi dock tappat mycket sedan GF och blev utklassade 3 ggr i backarna av en cyklist i gul jacka. Summa summarum, dagen bestod av en underbar sol som spred en glädje över oss när vi som ystra kalvar på höstbete gjorde tokruscher bland virvlande löv och friska vindar längs slingriga vägar i ett Södertörn som stolt klätt sig i höstskrud.

Olleland

Vi hör till de lyckligt lottade som fick en inbjudan till en tur i Olleland. Det finns otroligt många vackra, små och trevliga vägar i Sverige. Kruxet är bara att upptäcka dem. Man känner sig privilegierad när man kör en ny rutt på första klassens vägar: lite trafik, vacker natur och slingrande vägar. Detta var dock inte vilken dag som helst utan den dag då en av Randonneur-Sveriges största cykelpersonligheter valde att fira sin 50 års dag och föga förvånande så innehöll denna dag ett moment av cykling. Jubilarens val var audaxcykling och han hade till och med lyckats locka med sig svenska audaxcyklingens anfader. Det blev en underbar cykling i Olleland med en massa anekdoter från de 50 gångna åren. Bilden är tagen vid en av audaxcyklingens höjdpunkter, fikat vid Ulva kvarn.

Styrketräning

Som vilsna fåglar dök vi upp i styrketräningslokalen med någon vag aning om att styrketräning kan nog vara bra cykling. Ingen av oss hade tränat styrketräning i modern tid (Åsa påstogs sig aldrig ha tränat, Henrik någon gång under skolåldern). Vi hade väntat oss enkla övningar i maskiner som sa pling men hamnade istället på golvet med våra kroppar som tyngder och gjorde vad som för oss föreföll omöjliga balansövningar. Att styrketräning handlade om välkoordinerade dansövningar i den högre balettskolan slog oss med häpnad. Vissa av övningarna tyckte vi oss ha svaga minnen av från förr. De flesta av övningarna var dock helt obekanta. Vi satt på bollar och knäppte nötter mellan skulderbladen, stod på pallar och drog in magen, ut med ryggen, böjde oss neråt/utåt/uppåt, höll balansen, tappade balansen och försökte att se naturligt avslappnade ut samtidigt som vi försökte le. Ibland skulle vi hålla som stålmannen ibland som Gunde. Bollen skulle man sitta på, ligga på, stödja benen på, man skulle inte trilla av eller rulla ut i korridoren. Rörelsen skulle vara naturlig. Vi hade en mycket trevlig instruktör som föreföll kunnig och hade många bra åsikter. Vi har bestämt oss för att ge styrketräningen en chans och har passerat hinder nummer ett, d.v.s. våga oss in i styrketräningslokalen och tänker träna två ggr per vecka enligt instruktörens förslag. Vi utvärderar efter cirka en månad.
Åsa, som haft stora problem med kramp i vaderna, hade förhoppningen om att mer styrka i vaderna skulle vara lösningen. Men icke! Vår duktiga instruktör trodde inte på den förklaringen. Efter att ha instruerat Åsa att utföra ett antal krumbukter konstaterade hon att orsaken var för korta vadmuskler vilket åtgärdas med stretchövningen på bilden.

Dax att anmäla sig till Vättern!

Fredrikshofs Startklunga har öppnat! Gemensam start för cyklister som vill köra i mastergrupper (kl 04:02), och gemensam start för övriga Fredrikshofscyklister (kl 04:00).Antalet platser är begränsat till 70 per starttid vilket gör att först till kvarn gäller vid anmälan. Anmälan öppnade idag och redan 76 anmälda. Mao skynda, skynda. Bilden ifrån förra årets vättern.

I mål!

Sol, med- och motvind. I mål efter ännu en underbar dag. Vi tog det lite lugnare idag och njöt av naturen. Helhetsintrycket: ruggigt bra lopp och en mycket platt ö med fin natur. Bilden ifrån muren.

Gotland 360

Etapp 1 på turen är avklarad. Vi har cyklat 20 mil idag med gott om depåer. Fina vägar, vacker natur och bra käk. Middagen bestod av helstekt lamm. Vädret har varit bra. Imorgon avslutar vi turen. Bilden ifrån södra gotland, visar hoburgsgubben och två figurer från fastlandet. Gotland 360 är att rekommendera. Även om man hatar cykling får man svårt att inte älska maten och stämningen och anmäla sig av den anledningen. Älskar man cykling är loppet ett måste.

Medalj!

Nu har medaljerna för Le Grimpeur de France kommit! Vi är nummer 42 respektive 43 som fullföljt loppet. Vi har börjat skriva en berättelse om loppet men det tar tid att sortera tankarna och det finns så mycket att berätta. Se fram emot en avhandling, när den väl blir klar...