Belöningen!

I helgen var det äntligen dags för premiären av den nya 20 mila ifrån Tumba! Vi har ägnat ett oräkneligt antal helger att utforska småvägarna söder om Stockholm. Det är få vägar vi inte har cyklat på, de flesta åt båda hållen och flera gånger. Det är inte lätt att reka breveter. Slutsträckan skall bli 20, 30, 40 respektive 60 mil, inte 17, 45 eller 57 mil. Kartan och verkligheten stämmer sällan överens! Sträckan som på kartan såg så fin ut visar sig i verkligheten vara värsta genomfartsleden eller hopplöst dåligt skött grusväg. Om man ändrar och kör lite norr eller lite söder om ursprungsplanen så blir sträckan 44 istället för 40 mil, hmm. Sträckan man rekat som var så fin saknar möjlighet till stämpling vid den tidpunkt man beräknas vara där, men om man vänder på rutten så funkar det... Sträckan som var så gemytlig i våras har blivit 2+ 1 väg. Vi har under resans gång fått massor av tips om vägar, stämpelplatser och rekningstips och massor av uppmuntran. Vi har även blivit experter på att reka. Men man är alltid nervös inför en premiär även om vi var nöjda. Vad skulle andra tycka? Hur skulle starten funka? 57 föranmälda till en ny startplats kan det bli annat än kaos? Har vi missat något i vägnötterna? Det visade sig dock bli en triumfresa från start till mål med massor av glada tillrop och kommentarer. En bråkdel av tacksamheten hade varit tillräcklig belöning för rekningsarbetet. Det kändes underbart att så många ville åka ”vår” 20 mila.

Race mot Gnestapendeln

Efter gårdagens tuffa snövägar gav vi upp förhoppningarna om att kunna reka klart 40-mila denna helg. Det känns helt enkelt inte hållbart att köra 15 mil i 10 km/h med full koncentration.

Vi vände därför kosan direkt mot Gnesta där vi tänkte oss att åka pendeltåget hem för att hinna få lite tid hemma också. Men även väg 57 visade sig vara ett långsamt val denna soliga marssöndag. Man hade nämligen valt att göra om den till 2+1 med en grusad (=grov makadam) cykelväg bredvid. Det var inga snälla tankar som gick till Vägverket denna morgon. Idag såg vi dock inte så mycket av makadamen eftersom plogbilen inte tagit så djupt. Det blev istället en ganska rolig övning i att cykla på snövägar. Underlaget var hårdare än gårdagens och vi klarade oss därför från vurpor. Men fort gick det inte trots att ansträngningsnivån var hög. Efter en mil upphörde dock cykelvägen och så småningom gick 2+1 vägen över till en gammal hederlig vägrensväg.

Eftersom Gnestapendeln bara går varannan timma så gäller det att ha lite koll på tiden om man tänker åka med. Efter fikat i Flen insåg vi att det skulle bli tajt men att det kunde gå. Vi satsade allt på ett kort. Bära eller brista men vi körde så det rök. Nu går det ju inte så fort med dubbdäck och sträckan är ju inte direkt platt men det var en härlig utmaning. Vi låg på schemat efter halva sträckan och sedan tog vi till och med in. Det kommer att gå! Vi svettades och gnydde i backarna men vi vek inte ner oss. Vi ankom till Gnesta 10 minuter innan avfärd, pustade och betalade biljetten. Bara för att minuten efter höra någon prata om att pendeln var inställd och ersatt med buss! Cykel på buss = No No. Surt att inte få åka tåg, men det viktigaste var ändå uppnått. Racet lyckades! Efter lunch körde vi i lugn takt mot Södertälje Hamn utan att kolla tidtabellen.

Än slank de hit än slank de dit än slank de ner i diket!

Fredrikshofs 40 mila kommer att gå på små otrafikerade vägar. Bristen på trafik gör dem dock svårcyklade under vårvintern. Henriks cykel trillade många gånger idag. Uppluckrad is som brast när man cyklade på den gav många oväntade kast. En 3 mila sträcka tog två och en halv timma och Henrik hann med 2 feta dikeskörningar. Bilden är ifrån ett isfritt parti. Vi pustar ut i Katrineholm efter en tuff dag. Vi kör nog en limp home imorgon på lite större vägar.

Nu börjar säsongen

Äntligen har vi vågat oss ut på vägarna. Vi är ute och rekar inför 40 mila. Det är gudomligt vackert och buskul att vara ute vägarna igen. Vårvintern är nog den vackraste årstiden. Bilden är ifrån färjan ifrån Kvarsebo. Dagens starkaste intryck var älgen, 5 m ifrån oss, jätteräven, vi trodde först att det var en varg då den var så stor och skoterspåret som följde oss och gav en klar norrlandskänsla.