Ömma tandemkroppar!

Gårdagens seger över tandemcykeln byttes mot tvivel. Idag gjorde det ont redan vid starten: sega ben, ömma händer, ryggar och rumpor. Turen idag var tänkt att gå till kakslottet i Taxinge via gamla Riksettan och Strängnäsvägen, en tur på 10 mil. Mycket försök att sträcka sig på cykeln och många spontana extrastopp varav den sista, glasstopp 7 km ifrån mål. Vi kortade turen någon kilometer då vi hittade Taxinge krog strax innan kakslottet - En riktig pärla med riktigt god mat och cykelkunnig personal. Solsken och jättevarmt. Henrik hade lite krampkänningar även idag, men det var nog mest minneseffekter från gårdagen för idag hade vi salttabletter i vattenflaskorna. Summa summarum en kalasfin cykeldag men rejält ömma kroppar. Man kan undra om vi hinner komma i tandemform till SBS, idag kändes det inte så.

Dagens bild föreställer ett ruggigt snabbt tandempar som gjorde oss sällskap ifrån start till mål.

20 mila på tandem!

Vi körde ungefär den runda som vi planerar att Hofvets södra 20-milare ska gå: Tumba-Torö-Sorunda-Mörkö-Vagnhärad-Gnesta-Tumba. Det är en superfin runda och det kommer att bli perfekt, bara vi får till rätt distans. Dagens runda blev 22,5 mil vilket är något för långt. Tandemcyklingen fungerar bättre och bättre. Idag vågade vi stå upp längre distanser än tidigare och stokern törs släppa styret under korta stunder. Startandet går som en dans. Vi lyckades till och med starta i backe. I Gnesta drabbades kaptenen av kramp som sannolikt var orsakad av hård ansträngning och värme som fått allt salt att rinna ur kroppen. Vi kände oss väldigt nöjda med att kunna köra mer än 20 mil med tandem! Förhoppningen att fullfölja SBS på tandem i augusti börjar nästan kännas som realistisk.

Cent Cols en Alpes

Årets permanent blir Cent Cols en Alpes. Det är den franska föreningen CLUB des CENT COLS http://www.centcols.org/ som arrangerar permanenten. Vi är anmälda och håller som bäst på att föra över rutten till karta. Vi startar preliminärt måndag v29. Permanenten innehåller föga förvånande 100 pass och utspelar sig i alperna.

Kaptenen har ordet

Det är lite som att lära sig cykla på nytt. När vi ska starta lyckas vi inte alltid utan det händer att vi hamnar ur rytm, speciellt om det är bil bakom, vi skall hinna innan rött och det blir en brant backe sedan och mycket publik som tittar. Än så länge har vi inte trillat och starterna blir bättre och bättre. Det finns dock en massa vanor man har som man inte tänkt på som t.ex. jag brukar alltid ha foten längst ner när jag klickar ur - stokern tvärtom. När jag vill ha pedalerna lodrätt vill stokern ha dem vågrätt och när jag vill ha dem vågrätt så... Listan kan göras lång på vanor och ovanor som måste smältas samman. Det finns även områden där vi kompletterar varandra: stokern är ruggigt explosiv till skillnad ifrån mig vilket räddar oss ifrån stanna när vi fått i fel växel i backarna.
Idag var fjärde dagen vi cyklade tandem. Det är jättekul men fortfarande ganska svårt. Midsommarafton hade jag kramp överallt efter 6 mils cykling, midsommardagen rejält ont i rumpan dock mindre kramp än dagen innan efter 8 mils körning och idag rejält slut med handkramp efter 12 mils cykling. Rullsnittet tycks hamna runt 29 km/h. Det hindrar dock inte marschfarten att stundom hamna riktigt högt. Stokern, som har hastighetsmätaren, säger att vi orkar hålla 40 km/h på platten. Idag har vi tränat på att stå upp. Det går bra att stokern står upp och trampar, själv har jag inte kommit dit ännu. Kan dock stå upp korta stunder men cykeln åmar sig betänkligt. Vi klarar båda två av att dricka under färd. Utmaningen tycks vara att kunna stretcha, vila och inte spänna sig och samtidigt behålla fordonet på vägen. Uppförbackarna är svåra, det är svårt att växla ner. Antingen så tappar man fart för att ingen trycker på i uppförsbackarna eller så får man inte in växlarna för att båda trycker på. Lillen fram är svårast att få i. 6 veckor till SBS känns väldigt kort. Vi hoppas dock med att bemästra Cannondalen till dess. Imorgon börjar konditionsträningen. Bilden har Stokern tagit. Lägg märke till den raka och trygga kursen.

Tandemcykling ur stokerns perspektiv

Tandemscykeln har två positioner: en kapten och en stoker. Tandemcykeln är så konstruerad att den som är kort i rocken får bli stoker. Enkelt beslut alltså.

De inledande tre dagarna har gått som en dans! Vi har lyckats starta i backe, ta några trevande stående försök (en i taget ännu så länge) och vi lyckas t.o.m. känna oss avslappnade ibland. Växlingarna är ännu lite besvärliga, vi försöker att kommunicera med varandra ordentligt ”växlar fram” – ”check” o.s.v. men det är ändå lite lurigt att växla ner i backarna. Vi förlorar mycket fart i backarna på växlingarna. Men i övrigt fungerar backarna över förväntan. Det är en häftig känsla när att cykeln bara fortsätter när man känner sig svag.
Härligast hittills har varit på långa, platta partier där vi bara har kunnat trycka på utan att växla. Vi kommer upp i 40 på platten och det är ganska fantastiskt ett år som detta.

Några ord om Stokerns perspektiv: Generellt sett är det mycket enkelt. Bara trampa och följa med. Men i praktiken gäller det att motsäga sina instinkter ibland. När cykeln lutar gäller det att luta med - inte försöka kompensera. Man har också betydligt sämre överblick än jag förväntat mig. Jag ser bara en rygg rakt fram, inget annat. Jag har ingen aning om varför Henrik ibland ropar att vi ska ta det lugnt, han nästan skrämde livet ur mig när han sa att det var en stor hund i skogen. Det var det mycket riktigt men även om den var stor såg den väldigt snäll ut, som en stor snäll björn…

Trivs dock bra initialt som stoker. Kaptenen pratar dock väldigt mycket ”om att nu börjar konditionsträningen”. Inte fått riktigt kläm på det, men låter oroväckande med saker som värkande lår, smärta och pina och intervallträning. Vad hände med njutning, hallongrottor, kaffe, utsikt och solbränna? Det kan dock lösa sig i slutändan. Om jag byter ordet fika mot pastaladdning så tycks kapten acceptera även de mest perverterade sockerbomberna. Imorgon skall vi spräcka 10 mila vallen.

/ Stokern

Säsongen har börjat! (Elle est arrivée!)

7/8 är starten för SBS och då står vi på startlinjen med en tandem! Nu börjar förberedelserna. Tiden är knapp men viljan är stor!

Lasagnerundan

Temat för årets Vätternrunda blev Lasagne. Ursprungsplanen att köra tandem runt Vättern fick vi lägga ner då vi ännu inte fått någon tandemcykel. Tanken med lasagnerundan var lite lugnare och lite flera stopp - en njutningsrunda med andra ord. Starten var i vanlig ordning okristligt tidig 04:02. Med en bastant frukost i magen begav vi oss ner till startområdet. Vi hade turen att få starta med Hofvet och träffade många trevliga bekanta i startfållan. Vädret var som utlovat uppehåll vid start med ett lätt regn hängande i luften, d.v.s. bra mycket bättre än ursprungsväderprognosen som hade lovat kraftigt regn och kraftig blåst. Det kändes därför ganska lyxigt att cruisa ner mot Jönköping i ett lätt duggregn. Depåerna i Hästholmen och Gränna hoppade vi över då det kändes lite kallt och någon måtta får det ändå vara på pausandet. I Jönköping blev det dock ett rejält stopp med korv och mos och kaffe och bulle på maten. Även om mysighetsfaktorn på lokalen, som var en gigantisk tom lagerlokal var låg, så kändes det inte så dumt med ett stopp i Jönköping. Moset borde de dock försöka att bättra på lite. Efter stoppet blev vi så där huttrande som man lätt blir när man är blöt och tar en paus. Backen ut ur Jönköping är långt från depån och man hann nästan bli varm innan backen och blev sålunda nästan snuvad på den varma och sköna backen. På västsidan av Vättern uteblev motvinden i stort sett trots att det kändes som medvind ner till Jönköping. Duggregnet övergick mer och mer i uppehåll och det blev självklart stopp i Hjo med Lasagne, en inte alltför dum Lasagne med sallad, saltgurka och mjölk som dryck. Portionen upplevdes som något snål vilket får anses som ett gott betyg. Ifrån Hjo rullade det på lite snabbare till Karlsborg men efter Karlsborg var det lite strul med bilar blandat med stora klungor varför det blev lite svårare att hålla farten uppe. Vi höll ett relativt jämnt rullsnitt på 29 km/h och kom i mål betydligt mer utvilade än vad vi brukar göra men det vore en klar överdrift att säga att vi inte var trötta. Måste sägas att Vätternrundan är ett underbart evenemang med en otrolig massa duktiga funktionärer. Tack alla underbara flaggvakter för att ni visade oss vägen i regnet och alla funktionärer som sköter depåerna med sådan rutin och entusiasm! (Bilden visar Åsa på kontrollen i Boviken, lite solbulle tycks ha fastnat mellan tänderna)

Go och glad - Kexchoklad!

Prognosen lovade regn och kallt. Vissa prognoser lyckades kombinera regn på dagen och frost på natten. Trots detta var det 8 tappra vid startlinjen. Vi kände oss privilegierade att få starta i uppehåll. Jag och Åsa hade bestämt oss för att köra non stop. Turen inleddes i gemensam tropp i lätt motvind till Järna. Innan stoppet så deklarerade vi att vi bara tänkte stämpla och sticka. Ingen föreföll dock att nappa på idén utan plockade på sig både det ena och andra i butiken. Efter bara några minuters cykelfixande begav vi oss iväg. Niklas och Olle, två randonneurrävar hängde genast på. Lite senare så anslöt även de två andra PBP-veteranerna, Johan och Anders. Vi körde vidare mot Katrineholm och motvinden ökade ifrån lätt till påtaglig. På vägen fick vi se att Gnesta firade Gnestadagen (övriga Sverige firade Nationaldagen). Klungan höll ihop hela vägen till Katrineholm. I Katrineholm var det allmän nationaldagsyra. Vilket på McDo innebar långa köer. Väl uppätna och klara för start så dök Rickard upp. Han och Felipe, nybörjarna i sammanhanget hade blivit akterseglade i kontrollen i Järna av veteranerna. De hade hängt ihop i början men Felipe som hade fått ryggskott på morgonen hade svårt att hålla farten uppe varför de hade valt att dela på sig. Under tiden vi väntade på Rickards lunch så passade vi på att lätta på kläderna i solen. Armvärmare och västar åkte av. När vi lämnade Katrineholm så var det snarare med- än motvind och livet log. Det dröjde dock inte länge innan himmelen började se otäck ut. När det blev ett en rejäl skur med regn och hagel så stannade vi och satte på oss regnjackor och skoskydd. Niklas som saknade dylika ting hoppade över pausen och satte av mot horisonten istället. Lite senare lämnade även Johan och Anders oss. Även de på väg mot horisonten. Vägen fortsatte mot Örebro i skurar och 6 plusgrader. Strax innan Örebro fick Olle ont i knäet varför vi sänkte farten lite. Blöta och kalla anlände vi till Örebro. Vi stämplade inte i butiken utan kiosken på andra sidan vägen. Kioskinnehavaren blev mäkta imponerad av våra bedrifter och stolt över att vi valt att stämpla just i hans lilla kiosk. Han lämnade butiken för att ta i hand och överräcka en kexchoklad till oss var. En sann cykelentusiast! Med ett brett leende och en kexchoklad lämnade vi Örebro och tog staden till våra hjärtan.

Skurarna hade nu övergått till ihållande regn varför det blev lättare att hålla konstant temperatur. Asfalten till Fellingsbro visade sig ha blivit riktigt bra efter fjolårets asfaltering. Lite tråkigt var dock att bilarna hade genat i kurvorna och dragit upp grus på asfalten varför man inte vågade stå på i kurvorna. ”Roliga backen” visade sig dock ha klarat sig hyfsat undan gruset och vi kunde rulla på bra. I Fellingsbro valde vi gatuköket istället för pizzerian. Trevlig personal men hamburgermenyerna avslöjade en total brist på matlagningstalang. Ingen åt upp sin meny vilket får anses som ett rekord (randonneurer är sällan kräsna för energi). Mona Lisa är i jämförelse en topprestaurang. Nästa gång blir det nog kinakrog i Lindesberg eller Örebro beroende på farten. Efter Fellingsbro rullade det på bra till Lindesberg. Vi konstaterade att vi borde vara i Grängesberg vid 10-tiden och eftersom Shellmacken i Grängesberg stänger 11 hoppade vi över att handla i Lindesberg. Olle kände dock viss stress av planen då han hade lite ont i knät och inte ville vara orsakade till att vi inte fick mat under natten. Vi delade därför upp oss en bit innan Grängesberg i en ”snabbgrupp” som spurtade mot maten och en lugn grupp som sparade knäna. I Grängesberg passerade vi Johan och Anders på korvmojen och fortsatte till Shell. Väl där hittade vi kaffe, mackor bullar, Jolt-cola, godis och Åsa hittade en mirakeltrasa. Maten var för natten och magen, trasan var tänkt som isolering under skoöverdragen om det blev en rejält kall natt. Lite senare dök Olle upp och Johan och Anders hälsade innan de begav sig ut i den gryende natten (10.45). Strax efter elva begav vi oss. Som alltid blev det en snabb färd till Ludvika (känns som nedför hela vägen). Därefter blev det Fagersta 02:30 och Sala 05:30. Som vanligt blev det tyngst när natten vänt och dagen åter gryr. För att hålla sig vaken brukar man prata och det är mycket man får lära sig om varandra under gryningens timma. Det är trötta men förbrödrande timmar. Olles knä började dock bråka rejält varför vi fick släppa honom halvvägs till Uppsala så han kunde fortsätta i eget tempo. Väl i Uppsala fikade vi på första bästa ställe och fick en välbehövd paus efter 20 mils natt-non-stop-cykling. Efter pausen kände vi oss riktigt pigga och cyklingen hem till Täby gick utmärkt. Stolta gick vi och Rickard i mål efter en rätt så tuff 60 mila. Hur gick det för övriga? Niklas, Johan och Anders hade redan gått i mål när vi kom i mål. Olle dök upp efter 2 timmar (när vi låg och sov i klubbstugan). Felipe vilade 20 minuter (efter det att han och Rickard skiljts åt) och kunde därefter fortsätta. I Örebro var han dock tvungen att bryta efter att kedjan brustit och att hans lagning inte höll. Lite otur var det dock vi inte var långt före honom och hade en missing link. Felipe är dock en tuffing varför vi blir förvånade om han inte lyckas nästa gång den 27:e juni.